För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om hur livet varit efter min lilla krasch i början av sommaren. Där berättade jag om hur mörka mina tankar varit ibland, att jag önskat att jag ska ramla nerför en trappa och skada mig så där lagom mycket för att då äntligen kunna vila. Det är så knäppt hur lite man märker om sitt egna liv när man är mitt i det. Först i efterhand kan man titta tillbaka och se att man ju faktiskt varit på väg dit man till slut hamnat väldigt länge men bara inte förstått det. Igår när jag grävde runt i gamla blogginlägg insåg jag att min krasch varit på gång SÅ. HIMLA. LÄNGE. Antingen är jag bara helt enkelt mer öppen med mitt stundtals svajiga mående eller så mår jag i genomsnitt sämre än alla, för JISSES så många inlägg jag såg i mitt arkiv om mitt mående. Det är liksom inte konstigt att jag hamnat där jag var vid kraschen. På samma sätt är det ju åt andra hållet, att en dag inser man plötsligt att vissa jobbiga saker knappt är jobbiga längre. Saker som hängt med länge och garanterat orsakat en del av det dåliga måendet. I snart två år har jag räknat dagar. "Nu har jag klarat två nätter med barnen utan att rasa ihop", eller "nu har jag tre nätter kvar att sova innan barnveckan", osv osv. Jag har liksom räknat både upp och ner under mina olika veckor och på många sätt fastnat i det. Det har förstört dagarna, som att räknandet tagit upp all tid. Ikväll när jag låg mellan barnen som skulle sova insåg jag att jag inte ens visste vilken natt i ordningen det här var. Fick RÄKNA för att komma på det. Började då tänka att förra veckan utan barnen räknade jag inte heller. Visst, sista natten är alltid jobbig men mest pga stress för att jag ska både hinna flytta mitt pick och pack, handla inför barnvecka och hinna få lägenheten i ordning. Insåg nu att jag nästan helt slutat räkna. Dagarna får bara vara ifred och fastän det kan låta futtigt och ynkligt är det som att en enorm vikt lyfts från mina ömma axlar. Jag känner mig liksom lättare inombords? Så förväntansfull, rätt lugn och glad. Ärligt talat vet jag inte vad som hänt som gjort att det lättat men jag misstänker att jag ändå lyckats göra något rätt. Tänka om, tänka till och framför allt, våga ta steget mot det okända. Och vet ni? Numera går jag VÄLDIGT försiktigt i trappor.