Nu har det gått två dagar sedan jag fick mitt antagningsbesked. Först hade jag tänkt dela med mig av det direkt, då jag innan tänkte att jag ju skulle landa i allt direkt beskedet kom. Så blev det inte direkt, fortfarande idag känner jag mig nästan bara chockad, nervös och psykiskt mörbultad. Det är lite som när man försöker bli gravid. Då tänker man att bara man får det där plusset på stickan, DÅ kommer allt lugna sig. När plusset (om man har tur) till slut kommer, ja då tar nästa chock vid. Oro, nervositet och illamående. Ungefär så är det nu för mig. Har brottats med dåligt samvete, oro för att det inte ska gå ihop och rädsla över att andra kommer att behöva lida för att jag ska plugga. MEN, det jag också landat i är en enorm lättnad, alltså en total känsla av att några pusselbitar som innan inte passade någonstans, nu börjar hitta sin plats. Insikten om att det faktiskt är min tur nu och att det här är någonting jag måste göra för mig och i slutändan också andra. Stoltheten över att faktiskt bli antagen, att jag med två små barn lyckats få ett så bra resultat på högskoleprovet att jag kan komma in någonstans. Modet att helt, HELT byta bana och göra något som inte bara är läskigt utan också totalt okänt. Lyckan och pirret över att NU händer det fan något, nu rasslar det till, nu händer livet! Jag kommer SJÄLVKLART berätta mer om tankar kring utbildningen och framtiden men just nu måste allt bara få vila och sjunka in. Men tills dess, har någon kurslitteratur att sälja? ELLER; har någon tips om vart en fattig tant kan bo under träffarna i Gävle? Hojta!
