Det är så knäppt det här med komplex egentligen. Ofta handlar det om något man fått höra av typ EN person för en herrans massa år sedan, efter det kan man ha blivit överöst av komplimanger men den där lilla, kanske också hårda, kommentaren biter sig fast. Komplex är också oftast något som ingen annan ser men det enda man själv ser. Direkt man berättar om det för någon annan blir det synligt men aldrig i den negativa bemärkelsen som man ser själv. Vanja hade en dag några gamla bilder i sin story på Instagram, där hon delade med sig om sina tankar kring sin näsa, som hon förut hade stora komplex för. Nu känner hon att hon vuxit in i den mer och så blir det nog väldigt ofta men för många inser man kanske inte att det hänt. För många sitter komplexen så djupt rotade att de nästan kan förstöra. Under mina yngre vuxna år fick jag höra en del saker om mitt utseende som fastnade särskilt. Det är sånt som så klart är ytligt men ändå tog fäste, för i den åldern är ytan oändligt viktig. Då fanns inte heller sociala medier och vettiga personer att se upp till där, som visade kroppar som såg ut på andra sätt än de ideal jag läste om i Veckorevyn och såg i modekataloger som kom i postlådan. Förutom att en av mina killar på gymnasiet ville köpa större bröst till mig, fick jag också höra att jag hade breda höfter, gropiga lår, stort hår, abnormt långa fingrar och till sist men allra viktigast - stora framtänder. Tänderna hade jag aldrig ens tänkt på innan men efter jag fått den kommentaren började jag titta på gamla skolfoton med helt andra ögon. HERREGUD vilka kanintänder! Jag bestämde mig då, helt undermedvetet, att aldrig mer le med tänderna på bild, helst inte alls. Detta är något jag insett nu på sistone då jag bett Olle ta bilder av mig och jag direkt raderat de bilder där tänderna varit framme. Jag har aldrig ens reflekterat över det, bara ratat dem direkt. För mig har det alltid verkat helt omöjligt att "le naturligt", jag har mest försökt hålla en neutral min med stängd mun, något som nästan alltid resulterat i att jag ser ut som att jag försöker kväva ett skratt eller att jag ser sur ut (något jag också fått höra, att jag ser otrevlig ut). Alltså, jag VET inte ens hur jag ler längre? Hur jag ska smila upp mig inför en kamera utan att få en alldeles spänd liten mun. Alla dessa år av att försöka dölja mina kanintänder har alltså gett så mycket mer dåligt för mig. Nu sist när Olle fotade mig smällde han av MASSA bilder. Jag har insett att jag sedan jag träffade honom har jag lättare för att le. Det är också mycket lättare när jag får vara på bild tillsammans med barnen, då kommer liksom skrattet naturligt. Men när Olle står där bakom kameran, då kommer jag fram på riktigt och denna gång raderade jag inte alla bilder där tänderna var framme. Jag kollade på dem noga och insåg att leendet gör så himla mycket mer för ansiktet än att visa mina enorma gaddar. Det mjukar upp, blänker till i ögonen och ger en sorts värme. Så från och med nu ska jag försöka hiva fram tänderna lite oftare fast jag kommer aldrig att helt överge mitt "otrevliga" fejs heller. OCH jag är väldigt noga med vad jag säger till framför allt unga personer, för herregud vad ord kan skada alltså. Ytan är inte allt och de komplimanger jag fått för mina personliga attribut väger alltid tyngst men det är fan inte svårt att vara snäll och hålla sina syrliga kommentarer bakom sina kanintänder.
