Efter nästan en veckas paus härifrån är jag åter för att berätta om veckan som varit. Önskar så innerligt att jag kunde få berätta om hur underbar och lätt den varit men tyvärr ville livet något annat. Förra tisdagen hämtade jag barnen. Jag hade dagen innan varit och tagit blodprov eftersom jag kände i hela kroppen att järnbristen var tillbaka. Så himla många symptom, tillsammans med såren i munnen jag haft tidigare talade sitt tydliga språk. Bestämde mig för att sova hemma i lägenheten med barnen första natten, för att dagen efter bege oss till Olle för en semestervecka där. Jag kände någon sorts hopp ändå där på kvällen och gjorde i vanlig ordning alla mina sysslor innan jag la mig. Stängde alla persienner i alla fönster för att undvika att Åke skulle vakna av ljus, tog en insomningstablett som jag alltid gör när jag har barnen, i hopp om att kanske sova lugnare och inte väcka Åke och la fram allt som kunde tänkas om det skulle bli en tidig morgon dagen därpå. Det blev en tidig morgon, klockan tre närmare bestämt. Jag försökte hålla ihop, jag kämpade och kämpade men mörkret kröp in i alla mina sprickor. Öronen tjöt, huvudet snurrade och alla ljud gjorde mig irriterad. För första gången på länge kände jag att redan dag ett på barnveckan orkade jag inte längre. Jag var så slut ända in i kärnan, helt knäckt. Allt jag gör för att livet ska bli lättare var bara helt i onödan, det hjälpte liksom inte. Hela morgonen grät jag. Grät och grät och grät. Olle den gullisen hämtade hem Åke till sig och jag tog mod till mig och ringde vårdcentralen. Jag ville ha hjälp, hur visste jag inte. Kanske ville jag veta hur jag skulle balansera alla piller jag åt, p-piller, pms-piller och insomningstabletter. Kanske ville jag få svart på vitt att det återigen var järnbristen som gjorde mig så trött. Kanske ville jag bara ha hjälp, någon som lyssnade och kunde bekräfta allt jag kände. Pratade med en lugn och fin sköterska som hjälpte mig att andas djupt och lyssnade på mig. Under samtalet kunde hon se mina provsvar och konstatera att mina järnvärden var bra. BRA?! Hur kunde min kropp ändå skrika och larma som den gjorde? Hon bokade in mig hos en läkare samma eftermiddag och Gry fick vara hos sin fina mormor under tiden. Läkaren var så himla bra. Hon lyssnade, bekräftade och förstod. Hon vred och vände, nickade och lyssnade lite mer. Vi pratade tills min mun var helt torr och ögonen sved av tårar. Att prata är så bra, under dagen hade jag berättat hur jag mådde både för Olle, mamma och Leif. Att till sist få lyfta locket även hos läkaren gjorde att pulsen sjönk och allt direkt kändes lite lättare. Att inte längre känna sig lika ensam. Min kropp är inte sjuk. Den har inte järnbrist eller någon infektion. Min hjärna är utmattad. Den är utmattad på grund av mitt egna liv, något som inte går sjukskriva sig från. Det enda jag kan göra är att försöka hitta stunder för återhämtning, be om hjälp och lyssna på hjärnan och kroppen. Jag har svårt att sova men är samtidigt så himla trött. Varje kväll är det svårt att somna och varje natt vaknar jag flera gånger. Det har varit en otrolig räddning att vi kunnat vara hos Olle och hans barn under veckan. Åke har fortsatt sova väldigt korta nätter men nu har vi varit två vuxna och Olle har fått en större förståelse för hur mitt liv ser ut. Leif ställde upp och tog hem Åke till sig på midsommar för att vi skulle kunna fira den på allra bästa sätt. För Åke är det bara en stor stressfaktor med mycket folk och nya platser, så det blev den bästa lösningen för alla. Så tacksam för de som finns och ställer upp för oss och nu vill jag verkligen ta den här varningen från min kropp på största allvar. Jag tror att jag lyckades få hjälp precis i sista sekunden, innan jag kraschade totalt och vill försöka förhindra det så himla mycket jag bara kan. Nu väntar en vecka utan barn som imorgon startar för mig med en timmes massage. Sedan ska jag bara vila, ta promenader och försöka låta snurret i mitt huvud lugna sig. Tar gärna emot alla tips och förslag ni har för någon i min situation, jag tycks vara väldigt dålig på att lyssna på min stackars hjärna nämligen. Nu ska jag ta tillvara på sista barndagen, njuta av solen och låta livet glida på. Hoppas ni har det fint, lugnt och ömt ute i sommaren!
