Jag har funderat länge, länge på det här. Om jag ska skriva om det, om jag har rätt att skriva om det och om jag ens vet vad jag SKA skriva om det. Kom fram till att det här trots allt är min blogg och att jag ändå vill försöka förmedla vad jag tänker. När jag bloggade om mina sommarjeans fick jag den här kommentaren: Den kom verkligen åt något i mig. Dels att jag på många sätt har ett ansvar som en person som bloggar och kanske når ett gäng personer som kan triggas men också dels för att jag själv triggas och är konstant osäker. Det här som kommentaren tar upp, att bygga sin identitet på att vara smal, det är något jag känner igen mig i. Jag har alltid fått höra det och har på många sätt känt någon sorts press att försöka hålla mig smal. Inte för att jag behövt anstränga mig särskilt mycket, vilket också kommer till en annan sak, jag har inte direkt tolkningsföreträde i frågan. Jag har enligt normen, en "smal" kropp och känner inte att jag då borde skriva eller ens känna något negativt om den. Jag har aldrig upplevt att jag blivit behandlad sämre eller fått andra fördomar emot mig som personer som avviker från normen. Därför har jag det så klart enklare. Jag har ändå väldigt svårt för alla "kroppspositiva" konton där kvinnor med kroppar likt mina visar en liten valk och håller i en chokladkaka. Det både triggar och irriterar, för jag kan så klart tänka att jag har så många fler valkar eller att jag inte ser ut si eller så, trots att jag enligt normen gör det. Jag kan tycka att dessa konton på många sätt bara förvirrar och kan kännas lite som hån mot andra. Att det dessutom ska vara en "rolig grej" att visa att smala tjejer minsann lever på chips och choklad och ÄNDÅ bara har en liten valk att pressa fram, tänker jag kan trigga ännu mer? Jag försöker lägga ut bilder där min kropp ser ut som den gör och inte kommentera den så mycket. Låta den vara bara en kropp oavsett vilken form den har just för stunden. För formen svajar och det gör saker i min förmodligen en gnutta ätstörda hjärna samtidigt som jag försöker låta den få svaja fritt. Min mage är så oerhört rynkig och har en hängande hudpåse när jag böjer mig fram. Försöker att låta den vara rynkig ifred och hänga fritt. Tänka att den i fyra års tid varit Grys snuttefilt och även något hon är väldigt stolt över. Flera gånger har hon slitit fram den och erbjudit andra att se på den. "Vill ni se min mammas mage? Den är JÄTTERYNKIG, för jag och Åke har bott i den!" Det är ju egentligen helt jävla coolt, min mage har varit uttöjd tre gånger och bör ju därför vara rätt rynkig, på samma sätt som att jag börjat bli allt rynkigare kring ögonen och i pannan. Ja ni hör ju, jag kommer absolut ingenstans och kämpar konstant med min självbild och vad jag vill förmedla till andra, mina barn och andra i min omgivning. Slutligen vill jag säga att jag verkligen inte vill trigga någon som läser här. Jag vill att det ska få vara öppet och välkomnande, ett ställe där vi får vara osäkra och struliga i tankebanorna. Om jag trampar snett får ni gärna säga till och ni får mer än gärna berätta hur ni tänker kring detta, för det ÄR SVÅRT. Är till och med nervös över varje ord jag skriver, känner att allt kan tolkas fel. Hoppas det får landa rätt hos er och inte bara ge er ännu sämre känsla. Vi kämpar på, tillsammans!
