Så var det måndag igen! Det här kanske låter lite märkligt men jag känner mig typ som att jag är på ständig semester nu när jag pluggar. Visst, det är mycket att göra men att få skrota omkring hemma på dagarna ger ändå någon sorts ledighetskänsla. Nästan som att jag bara skolkar från jobbet och är lite fuskig? Ligger i sängen nu och skriver, bara en sån sak! Att kunna ligga i sängen och blogga en måndag, det känns olagligt? VISST, jag hade kunnat läsa lite men känner mig faktiskt rätt ikapp med det just nu. Har föreläsning klockan 13-15 idag och innan det ska jag hinna med en lunchpromenad och en telefonintervju. Ska prata om tvillingarna alldeles strax och är väldigt nervös. Har blivit intervjuad om dem förr men tror att för varje gång, ju mer tid som går, blir det olika svar. Att få distans till allt gör en hel del, jag ser nu hur otroliga spår allt har satt i mitt liv, fastän det snart gått ÅTTA år(!). Får se om jag får något vettigt sagt, känner mig rätt mör i hjärnan just nu. Barnveckan som gått har varit rätt svår om jag ska vara ärlig. Åke har sovit som en riktig skrutt, som tidigast vaknade han 3.00 och det när vi sov hos Olle. Det är sådana händelser som får mig att verkligen oroa mig extra för det jag skrev om i förra inlägget. HUR ska vi kunna flytta ihop utan att totalt "förstöra" deras liv med våra galna rutiner? Att ha ett barn som Åke kommer ju med en hel del ansvar, som man som förälder bär tungt på sina axlar. Jag vill inte försvåra för någon eller störa någon. För mig är det absolut inga tvivel på att jag kommer att göra allt i min makt för Åke men jag kan ju inte tvinga någon att känna likadant. Nu är inte alls så att Olle visat några tecken på att tvivla på någon i vår lilla trio men samtidigt är jag livrädd för att allt vi har med oss i vårt flyttlass ska vara för svårt och tufft. Jag vill passa på att tacka er alla som kommenterat och skrivit till mig angående både bitterheten och sambo-tankar. För mig råder inga tvivel om att jag vill bo med Olle och min situation här i lägenheten blir alltmer krånglig, då vi sitter rätt fast här inne. Jag kan inte släppa ut barnen och jag kan inte gå någonstans ensam med båda. Om vi ska fortsätta leva isär skulle det krävas att jag köper ett eget litet hus till oss och tyvärr finns inte ekonomin för det, särskilt nu när jag pluggar. Det är minst sagt en krånglig sits men samtidigt har vi bott här i lägenheten i två år och har klarat oss rätt bra ändå. Man kan vända och vrida på saker hur länge som helst så klart men till slut kommer det en punkt där det måste ske en förändring. Som jag skrev vill jag att alla barn ska vara delaktiga och att inte Olle och jag bara gör vad vi vill. Samtidigt är det ju vi som är vuxna och måste bestämma, utan att köra över barnen. Det ÄR svårt och jag tror att det kommer bli en omöjlighet att göra så att alla är 100% nöjda men målet är att det ska kännas bra för alla. Ser fram emot att ha ETT ställe där vi kan få EN rutin för Åke, så att han kanske får landa och börja sova. Jag ser fram emot att ha ett badrumsskåp med mina saker, slippa släpa med mig laddare, favoritkudden och alla leksaker mellan boenden. Framtiden är förhoppningsvis lång och därför känns det ändå okej att få längta. Det kommer, allt jag ser fram emot. Tänk ändå så mycket bra som hänt sista året! Jag som aldrig trodde att jag skulle kunna plugga eller tjäna lite pengar på att blogga, nu ligger jag här i min säng en måndag och lever just det liv jag bara drömde om för ett år sedan. Tänk bara vad som hänt om ännu ett år?! Nu ska jag ladda för intervjun, lovar att berätta när den är ute!
