Först och främst, tack för all input angående p-piller/spiral/annat! Har fått många tips även via DM på Insta som tycker att jag borde läsa på och bli mer insatt, att mycket går att styra själv. Det tror jag på till 10000% men just nu orkar jag inte sätta mig in i något mer och har heller inte tiden. Därför söker jag efter en snabb lösning som kanske på sikt ger mig den ro jag behöver för att sätta mig in i mina problem mer. Hoppas ni förstår hur jag menar! Vet ni, igår var så fruktansvärt dålig. Vabbade på förmiddagen och redan vid 8-tiden, när Åke varit vaken fler timmar än jag vågar erkänna, ville han härifrån. Han stod vid dörren och slet i den (har satt en hasp upptill så att han inte kan rymma), satte sig på "påklädarbänken" för att få mig att fatta att nu vill han ta på sig skorna och åka och gjorde en del andra saker som visade på att han ville ut. Jag hade varken ork eller lust att åka någonstans och eftersom det inte går förklara för honom, resulterade det i att han blev arg och ledsen. Ungefär så pågick hela förmiddagen, fram till strax före tolv när jag blev avbytt av Leif. Jag VET att Åke älskar mig men när han vill härifrån krossas mitt hjärta ännu lite till. Jag har i 1.5 års tid kämpat, stångat mig blodig och gjort fan allt i min makt men det känns ändå inte som att vi får till det här. Gry börjar dessutom vara så stor att hon vill "vara ifred" och stänger in sig i deras rum. Men det är ju DERAS rum, så Åke valsar ju in titt som tätt och Gry blir så arg. Jag börjar känna paniken över att jag aldrig får till det här. Mina barn kommer inte få var sina rum, jag har ingen ytterdörr till en trädgård jag bara kan öppna och låta dem springa ut i. Jag gör allt, ALLT, ALLT men det känns som att jag aldrig någonsin får räcka till, särskilt inte i min egna hjärna. Det känns som att min kropp ständigt är i obalans, nu har blåsorna i munnen spridit sig ännu längre och jag har till och med sår på insidan av läpparna. Stressen och oron börjar tära så himla mycket och jag vet ibland inte hur mycket mer jag ska orka. Sen kommer det så klart dagar, oftast precis efter såna här mörka varianter, där allt bara är ljust och fint men när man är mitt i det är det så himla jobbigt. Önskar ibland att jag kunde berätta allt för er om det som pågår här hemma men vill som sagt inte hänga ut någon annan på något vis men jag kan säga att det ÄR tufft nu. Och att jag ibland inte orkar tänka på att ljusningen, den verkar knappt synas där borta på horisonten. Allt slutade med att inget barn så klart heller ville sova (ja, för visst sa jag också att min bil inte startade efter jobbet när jag skulle hämta barnen hos Leif?), och att jag blev så JÄVLA arg att jag bara gick därifrån. Jag orkade inte mer. Satt och djupandades i soffan typ en kvart och sen gick jag tillbaka till sängen där ett av två barn sov och den andra somnade kort därefter. Det usla samvetet och hjärnspökena som skrek vilken kass mamma jag är var mitt enda sällskap under resten av kvällen och jag hoppas innerligt att jag får slippa dem idag. Ska vi hoppas att mörkrets torsdag får en ljusare uppföljare? Ljusets fredag? Eller i alla fall lite halvljust. OBS! Här kommer min sedvanliga brasklapp som jag alltid känner ett behov att slänga ut efter jag skrivit om EN dålig dag; Jag mår både bra och dåligt, känner mig både som en bra och dålig mamma OCH DET ÄR OKEJ.
