Tack alla för input på gårdagens blogginlägg. Ni tipsar om hur man ska spara, att det finns stipendier att söka och hur CSN oftast fungerar. Uppskattar allt ska ni veta! Jag ska imorgon försöka ta mig mod/ork och ringa dem igen och försöka få lite mer klarhet i saker och ting men ärligt talat känns det inte superkul just nu. Att vara så himla peppad på denna livsförändring som jag ju gör mest för min egna skull, som sedan solkas av att min ekonomi verkar drabbas hårdare än jag trott. Det innebär ju så klart att mitt beslut för min egna skull också kommer gå ut över alla i min omgivning, framför allt barnen som ju är beroende av mig och mina pengar. Idag har jag dessutom fått veta att jag inte kommer att få bostadsbidrag, av anledningar jag inte vill gå in på här. Har folkbokfört barnen hos mig och fixat med alla papper, helt i onödan. Från att ha hoppats kunna få halva min hyra i bidrag, står jag även där helt utan OCH utan vetskap om när någon sorts ekonomisk ersättning kommer in. Det är sånt här som verkligen får mig att skaka in i mitt innersta. Är detta personliga val för min egna skull värt allt detta? Ska jag låta mina barn lida för att jag vill "hitta mig själv"? Visst, saker kommer förmodligen att lösa sig, på andra sätt än jag hoppats på men jag blir så deppad över att båda mina ekonomiska hjälpmedel ska visa sig krångla så infernaliskt. Nu ska jag strax ha mitt första seminarium, något som känns väldigt nervöst. Förväntas man prata inför alla 80 studenter? Förväntas jag kunna allt jag läst?! Med mina tråkiga nyheter i bagaget känner jag mig inte helt redo för detta, vill helst ligga i soffan och tycka synd om mig själv. All pepp ni har får ni gärna skicka åt mitt håll! Tack!
