Mellan alla blogginlägg som kommit ut här under senaste veckan har jag försökt (och lyckats) dölja hur veckan egentligen var. Det har varit så otroligt mycket motgångar och jobbigheter att jag faktiskt inte orkat skriva om dem. Allt började med att veckans psykologmöte var så hiskeligt, sjujäkla tungt. Vi tog upp min pappa och han är ju som en enorm tagg i mig som har orsakat så fruktansvärt mycket ont i mitt liv. Det är egentligen helt otroligt hur en person kan göra så att en annan, mindre person liksom får men för livet. Det är när jag tänker på det jag också får en gnutta panik över att jag verrrrkligen vill försöka vara en så bra förälder jag kan och inte ha barn som sitter och lider av saker jag gjort eller inte gjort när de är vuxna. Veckan innehöll också några rätt kämpiga saker på jobbet och tillsammans med allt som kom upp med pappa orsakade de tu att jag grät mig igenom stora delar av dagarna. Det gick inte dölja för Gry en kväll och hon sa att hon skulle torka mina ögon och min näsa. Så gulligt och äckligt. Som om det inte var nog så bjöd Åke på en kavalkad av rent utsagt usla nätter. Tror den mesta sovmorgonen jag fick var 4.20. Sedan kom lördagen då han helt sonika gjorde morgon klockan 1.45. Jag hade redan kvällen innan börjat ha så ofantligt ont i magen, låg och vred mig i plågor när barnen somnat. När dagen därpå dessutom började innan den förra knappt hunnit sluta blev magen inte det minsta gladare, inte heller jag. Att få sova så lite är, som jag skrivit innan, tortyr. Jag får så sjukt mörka tankar och kan liksom inte fungera till slut. När det äntligen gick från natt till morgon ringde jag Leif. Det tog emot å det grövsta men både Åke och jag var på så kassa humör att vi inte kunde befinna oss i samma lokal. Gry hade också hon väckts till och från väldigt tidigt hela veckan och hamnat ganska mycket i skymundan, så det var liksom helt kaos, både i hem och huvud. Leif hämtade Åke och han har fått stanna där sedan dess. Det hugger till i mig när jag skriver att ett av mina barn inte får vara hos mig hela veckan som det är tänkt men jag ORKAR INTE. Det går liksom inte leva så här. Hos Leif sover han mycket bättre, om än vissa morgnar kan bli tidiga även där men det är stor skillnad. Att få så här lite sömn och återhämtning fungerar inte men det struntar ju det usla samvetet i. Det skriker ändå hela tiden att jag är en värdelös mamma och att jag borde orka mer. Olle kom och hämtade Gry på lördag förmiddag också, de åkte hem till honom. Helt plötsligt var jag helt ensam och försökte vila men hjärnan och kroppen gick på högvarv. Magen var totalt trasig, det tog fram tills idag innan min aptit var någorlunda tillbaka igen. Jag tror det kan ha varit gallan som spökade men mest troligt tror jag att det är min kropp som skriker ifrån. All stress och sömnbrist tar på mig, det äter upp mig inifrån. Kroppen orkar inte hur himla mycket som helst. När jag hade hunnit ruska av mig det värsta från natten och morgonen åkte jag till Olle, hans barn och Gry och där stannade vi till i morse. Jag hade aldrig orkat vara ensam med Gry när jag var så nere i botten. En mörbultad moder med avkomma. På tal om avkomman på bilden, jag unnar henne, trots mitt usla samvete, den här tiden där hon är i fokus. Där hon får gråta, vara liten och ta plats och inte vara den "stora" och kliva tillbaka för att Åke ibland tar mer tid. Hon är en så otroligt fin människa och jag älskar att se henne njuta av uppmärksamheten hon får och förtjänar. Känner nu att det kanske låter som att jag mest klagat på min Åke-vecka och vill direkt försvara mig. Förutom att sömnen varit kass, så har veckan i stort ändå varit fin. Åke är så mysig och gosig och oftast glad ändå. Det som är både hans styrka och svaghet är att han känner av stämningar och stress så oerhört väl, liksom sin mor. Så de dagar vi vaknar mitt i natten är vi liksom alldeles för lika, jag känner av hans usla humör och han känner mitt och då blir det väldigt svårt att hitta någon sorts harmoni. Nu kan vi bara hoppas och be att nästa barnvecka får bli lite lättare och att livet i allmänhet ser till att bli lite enklare för mig. Min önskan om att vara en rolig, glad och tålmodig förälder är så himla svår att få till när det känns som att jag ständigt går på knäna. Just ja! Innan jag avslutar! Varje gång jag nämner Åkes sömn får jag ofta superbra och välmenande tips. Jag kan ju faktiskt informera er om vad vi hittills fått för sömnhjälp - nämligen ett tyngdtäcke (tycker det funkar bra!), melatonin som han får innan han ska sova (fungerar men hans förmåga att somna har egentligen aldrig varit ett problem) och nu testar vi även ett annat piller som han får innan han somnar som jag inte riktigt minns namnet på. Jag har stora förhoppningar om att det KOMMER och SKA bli bättre men när man är mitt inne i det och klockan visar 1.45 är det inte lätt att vara positiv. Med det sagt, nu ska jag packa ihop Grys saker (bytesdag imorgon), måla ett sista varv på kökssoffan (ska visa sen!) och försöka städa undan saker i kök och hall, för på torsdag ska jag få nytt golv inlagt här! SEN sova och njuta av sista natten den här veckan där jag får ha en liten Gry nära. Ta hand om er!
