Igår och idag har varit rätt låga för mig. Beror delvis på pms, som blivit mycket mildare sedan jag började äta antidepp mellan ägglossning och mens, men också på att jag snart ska flytta igen. Jag vet att jag skriver om det här varje vecka men en del gånger är det extra tungt. Det är så svårt att skriva om det här utan att verka som en kass mamma som inte ser fram emot att få träffa sina barn efter en vecka utan dem. Så är det så klart inte men det är som att veckan som gått inte riktigt fått mig att helt slappna av och släppa barnen. Ibland lyckas jag med det och hinner vila upp mig så bra att jag liksom står och stampar innan barnen kommer. Ser många andra varannan-vecka-föräldrar som verkar ha den stampande känslan varje dag de är ifrån sina barn och känner mig alltid lite sämre då. För visst att jag saknar dem. Hela tiden. Kollar på bilder, minns roliga saker och viker deras små kläder och längtar. Men samtidigt är det alltid tufft att bli ensam. För det blir man ju, fastän man alltid har barn omkring sig. När de har somnat är det helt tyst och man har ingen. Det ÄR jobbigt, när man en hel vecka kunnat mysa i soffan med någon man gillar. Okej, nu får jag direkt uselt samvete för att jag kanske verkar som en dålig förälder men jag hoppas och tror att ni förstår hur jag menar. Och på tal om er! Måste få hylla er å det grövsta nu! Jag läser ett gäng bloggar och det är inte många, oavsett mängden läsare, som har lika många hjärtan som min. Ni är så jäkla fina och givmilda med er kärlek och när jag ibland kan sitta och känna att jag kämpar på med bloggen, att den ibland kan tyckas så och stampa utan samarbeten eller inkomst, så är ni där. Och det är fan i mig det viktigaste och bästa med bloggen. Utan er spelar liksom inga pengar någon roll, då hade det inte varit det minsta kul att skriva här. Så tack! Tack för att ni gör det här stället så varmt och ombonat tillsammans med mig. Det är helt otroligt vilken respons jag får från er och ni anar inte hur mycket det betyder för mig!
