Igår jobbade jag min sista dag innan semestern! Har två olika perioder på mitt jobb och i år har jag den tidiga, som alltid känns ALLDELES för tidig men så klart välkommen ändå. Kul att Olles jobb har samma perioder och att vi råkade gå på samma, så att vi alltid får fyra veckor samtidigt. Med tanke på hur mitt liv ser ut har semester för mig inte alltid varit något jag sett fram emot. Visst, det är skönt att vara ledig men herregud så nervös, stressad och orolig jag är inför mina två hela veckor ensam med barnen. Låter jag som en usel mamma nu? Följer ett gäng personer på Instagram som har barn med olika diagnoser och de klagar ALDRIG. Verkar bara stärkas, få energi och njuta. Jag känner mig konstant så himla klagig och gnällig. Intalar mig att mycket av min klagan springer ur min situation för tillfället. Att bo i en lägenhet utan några större möjligheter att ta sig ut ensam med båda barnen, det är inte direkt en dröm. Vi har snart bott där i två år och under de åren känns det som att så mycket stått stilla. Får inte till några direkta rutiner, vet inte hur jag ska göra och tänker hela tiden att jag på sikt inte kommer bo kvar där och därför snart kommer behöva bryta rutinerna ändå. Samtidigt har jag tänkt så i snart två år, trodde inte att jag skulle bo i lägenheten så länge. Trivs bra där men känner mig ändå rätt deppig över alla ensamma timmar vi spenderat där inne, när jag drömmer om ett hus, ett hem där jag kan låta mina barn uppleva något. Förra sommaren var vi ganska mycket hos Olle och hans barn. Det gick sådär med tanke på platsbrist men vi kunde skicka ut en person i husvagnen på nätterna och fick då tillgång till ett extra rum. Jag har också haft så himla svårt att landa med barnen hos Olle, det känns bara direkt som att vi stör. ALLT är bara i mitt huvud men jag tror att alla med barn, framför allt de som har en npf-diagnos, kan förstå mig i det jag ska skriva nu. Man tar på sig ansvar för sina barns beteenden så otroligt mycket. Alltså, det ska man ju göra men jag menar att om Åke får ett utbrott och vill skrika en stund, då tänker jag direkt att alla i huset, alla i kvarteret och typ alla i världen störs. Att vi stör lugnet. Att det blir smutsigt, jobbigt och krångligt. Olle intalar mig hela tiden att det sitter i mitt huvud men att ha det där är rätt jobbigt. Sedan har vi ju det här med sömnen. Jag kan leva med att jag får sova lite, det är ju mina barn liksom. Men att tvinga någon annan att sova otroligt dåligt, det känns inte bra för samvetet, som ju är på topp i uselhetskala konstant. MEN. Om jag ska se det ut mitt perspektiv och vara helt egoistisk, både för mig och mina barns skull; Jag VILL spendera mer tid hos Olle, särskilt när vi har semester. Han bor nära skogen där Åke älskar att springa, han har två toaletter, en enorm altan och framför allt älskar mina barn honom. Jag vill få spendera mer tid med hans barn och få landa här mer, inte bara utan barnen. Har ju aldrig gjort det här förr, att liksom försöka blanda ihop familjer och det är fasen så svårt. 99% är det svåraste i mitt huvud. Det känns som att det är så himla mycket begärt att bara: HÄR har ni oss! Nu gör vi kaos med era liv! Samtidigt blir ju inget lättare av att inte träna, testa och försöka. Därför har jag bestämt att barnen och jag ska försöka hitta någon sorts lunk hemma hos Olle i sommar. Få till någon typ av rutin, en känsla av att vi kanske inte bara kommer med kaos utan också lite kul. Jag ska verkligen försöka träna på att inte ta allt mina barn faktiskt ÄR personligt, utan låta dem vara sina egna och tänka att vi kanske är värda att få vara med ändå. Om jag är nervös? Ja. Om jag är lite nyfiken? Ja. Om jag längtar? Faktiskt. Återkommer med hur detta går, får barnen på tisdag eftermiddag och planerar att åka till Olle på onsdagen. Sedan är det ju midsommar och sånt, planerna inför det ska jag så klart berätta för er om! Men det får bli en annan gång. Små semestergrisar på Olles altan förra sommaren med extrarummet (husvagnen) i bakgrunden: Imorgon är det måndag och då börjar semestern på riktigt. Ska starta den på ypperligt vis, genom att kl.10 infinna mig på Burträsks hälsocentral och återigen kolla mitt järnvärde. Har fått tillbaka massa symptom och ett gäng nya, bland annat kalla händer, svårt att sova, yrsel, ökad oro, oroliga ben och huvudvärk. KUL. Hoppas innerligt att jag kan få hjälp relativt snabbt, så att inte hela min semester måste tillbringas så här. Minns att när jag hade tidig semester förra gången, alltså för två år sedan, upptäcktes min järnbrist för första gången. Har ju gått bra sedan dess, hehehehe... Efter jag varit på koll ska vi förhoppningsvis ha en helt otrolig dag, den berättar jag om inom kort! Hur har ni semester? Hur känner ni inför den? Vad ska ni göra? Har ni bra tips som kan få mig att kanske slappna av lite och njuta? PUSS!
