Först och främst, tack för senast! Så många fina och välmenande kommentarer, mail, meddelanden och sms jag fått. Sorgligt att vi är så många som lyckats hamna i den här sitsen och att många av er också inte hunnit med att dra i handbromsen innan det varit alldeles för sent. Jag tror att det här är en otroligt stor del för mig när det kommer till FFF. Jag har ju under en låååååång tid till och från känt mig helt utmattad men alltid gett det någon dag och sedan tänkt att jag varit tillbaka på banan. Under en lång tid har det fungerat, tillsammans med en stor dos av förnekelse. Nu har jag tvingat mig själv att acceptera att det är så här nu. Att jag, trots att jag kan ha sovit okej en natt, fortfarande inte är "tillbaka". Att jag måste försöka släppa på tankar, måsten och oro, i den mån det går så klart. Att vädret under denna Olle-vecka slog till med någon slags värmerekord var nog inte av ondo för min första återhämtningsperiod. Det har ju bokstavligt talat inte gått göra något, förutom att ligga som en säl någonstans. Stora och goda middagar har inte orkat lagas, städning har varit noll prio och det enda vi fokuserat på har varit vila, äta, bada och duscha kallt. Jag har förstås inte kunnat få hjärnan att slappna av helt någon gång men förväntar mig inte att den ska förändra ett så invant beteende på bara en vecka. Däremot har jag, som jag skrev, börjat ändra mina egna tankebanor, hitta någon form av acceptans. Försöka vara här och nu, fastän kommande barnvecka ändå gnagt i mig. Jag har haft hög puls, svårt att sova och stundtals känt mig väldigt låg. Ändå har jag också haft underbara stunder, känt mig totalt, lyckligt avslappnad med min älskade Olle och igår när vi fick åka ut med båt på havet tillsammans med hans föräldrar kunde jag slappna av helt. Alltså HELT. Det var länge sedan jag bara njöt så fruktansvärt hårt, varje sekund av en upplevelse. Där låg jag och vilade mot Olle samtidigt som havsvattnet skvätte upp över benen och alla ljud var sådär himmelska. Det som dock grämt mig sedan förra blogginlägget har varit att jag verkligen inte hoppas att någon skugga över hur allt blivit ska landa på min älskade Åke. Han är ett barn och han gör absolut ingenting fel. Det handlar bara om min situation och mina stressnivåer, tillsammans med snart två års rent utsagt usel sömn, som gjort att jag hamnat där jag är. Utan Åke skulle jag vara halv och utan båda mina barn är jag inget. Det är för dem jag vill försöka må bättre och hitta bättre lösningar för mitt liv. Olle och jag har pratat massor om framtiden och idag har Leif och jag gjort planer för kommande barnveckan. Jag kan knappt tro min tur som har så jävla fina personer omkring mig, som ställer upp när jag verkligen behöver det. Att planera och försöka få till lösningar utan att någon måste lida alldeles för mycket för min skull, det gör att pulsen har chans att gå ner en gnutta. Jag har fått otroligt många tips av er, som jag ska ta till mig när jag känner mig nog rofylld. Det är böcker, appar och tankesätt som jag tror är alldeles ypperliga. Just nu tränar jag på att djupandas till och från och bara det har varit så svårt att jag ibland nästan fått panik. Tillsammans med att allt med psykologen kom upp till ytan igen blev det för rörigt i huvudet och jag tror därför att påbörja något alldeles nytt just nu vore dumt. Imorgon kommer barnen, eller jag ska börja med att hämta Gry först. Åke får stanna hos sin pappa där det finns pool och skugga och kommer hit om någon dag. Olles barn kommer också hem och jag ser väldigt mycket fram emot att ha alla samlade igen. Jag är glad att jag kan glädjas över det och att jag tillåter mig att känna lycka över de saker som faktiskt är vikigast. Nu är nästa mål att ta vara på mina två sista semesterveckor och hålla tummarna extra stenhårt för att få ett positivt antagningsbesked den 16/7, tror att det verkligen skulle vara den förändringen jag behöver i livet just nu. Har absolut ingen ångest eller stress över bloggen, så tänker köra på här i den mån det finns innehåll och tid. Älskar att ha er i mitt liv! Puss och ta hand om er och varandra! Bild från en kväll när vi äntligen fick hänga med folk OCH HUNDAR på en sommarvarm altan:
