Jag bad ju er ställa frågor igår om ämnet separation och den vanligaste var frågor i stil med dessa: Hur kom du fram till att det var det rätta? Tog det lång tid? Hur vet man när det är dags? Hur vet man att det är det enda rätta och att det inte bara beror på trötthet/småbarnsåren? Och vet ni, det vet man inte. Visst, om man lever i ett förhållande med 10000% bråk, oenighet och annat som direkt skriker att det är ett destruktivt förhållande, då kanske man kan veta. Men i de vanliga fall lever man bara på och intalar sig själv att det är så här det ska vara. Som jag skrev igår, jag kan bara utgå från mig själv och jag är inte någon som sitter inne på alla rätt. Jag vill inte med mina inlägg få någon att separera utan vill helt enkelt bara berätta hur jag känt och tänkt, då jag ofta får frågor om just detta. Och ja, det tog lång tid. Det var inget som skedde över en natt, att någon av oss gjorde något hemskt eller att något bara försvann. Det hände långsamt och grodde i mitt huvud länge. Egentligen tror jag att alla förhållanden innehåller perioder då någon part tänker att "nu är det inte direkt bra mellan oss". Dessa perioder brukar på något vis laga sig själva och inom en varierande tid känns allt jättebra igen. När perioderna kommer oftare och den där lagningen som annars skett automatiskt inte längre blir lika enkel, då började jag tänka mer. Visst att jag insåg att ett förhållande kräver att man jobbar på det, inte att man förväntar sig automatisk lagning men det var liksom tyngre att jobba på det. Till viss del började jag känna mig ensam under perioderna, inte som att vi tillsammans hade det dåligt. För ensamheten är vidrig. Många frågar hur man pallar av livet under själva separationen, för mig var livet så mycket tyngre innan. Under ensamheten. Jag vågade inte prata med någon. Jag såg på sociala medier hur andra par med småbarn pussades, verkade le ända upp till ögonen och inte alls verkade krisa. Jag själv spred den bilden på mina sociala medier, inte minst. Jag låtsades, jag tänkte att det var så här det skulle vara att vara vuxen och jag lät det storma inombords. När stormen inte ville lägga sig tog jag till slut mod till mig och tog kontakt med personer i min omgivning som separerat när de haft barn ungefär i mina barns ålder. Jag valde ut två personer som bor en bra bit bort för att kunna vara anonym men ändå få höra från personer jag visste att jag kunde lita på. Jag läste boken Happy, happy - En bok om skilsmässa, som är full av positiva historier från separationer. För var jag än läste eller såg, så verkade skilsmässa = DÖDEN. När jag väl hade pratat lite med andra om det, kunde jag ganska snart känna hur det kändes i magen. Kändes det som att jag verkligen menade det eller var det bara en flyktig känsla som jag kunde skaka av mig? För mig var det som att när jag väl vågade öppna på locket och låta saker inifrån komma ut, då blev det på riktigt. Det var liksom inget skämt och inget jag kunde låta passera. Samtidigt kunde jag ju inte veta 100% säkert på om det var rätt. Visst att vi hade kunnat kämpa på i flera år till och det hade säkert ansetts mer rätt av gemene man men jag var beredd att testa och se om detta enorma och läskiga kunde vara vad jag behövde. Jag har alltid tänkt att om det verkligen är tänkt, så kommer det att lösa sig. Skulle det visa sig vara fel beslut att separera, så skulle vi kanske hitta tillbaka till varandra. Skulle det visa sig rätt, så skulle det lösa sig på något vis också. För min del visade sig beslutet vara rätt. Däremot har det inte på något vis varit enkelt, framför allt när det kommer till barnen. Det känns som att jag inte kommer att kunna svara på frågan när man vet om det är dags. Det vet bara du. Försök att inte vara för ensam, prata med folk, okända eller kända, känn efter och mest viktigt (och svårt); tänk på dig själv. Du ska fungera i ditt liv resten av den tid du ska leva. Då måste det få kännas som något man kan stå för och något man tror på. Ta på dig din egen mask innan du hjälper andra, osv osv osv. Hoppas ni som orkat läsa ända hit kunnat ta med er något av det jag skrivit, och ni med erfarenhet som ni vill dela med er av i ämnet; GÖR DET!
