Igår berättade jag ju om hur jag kom fram till att att separation var svaret för mig. Fick sedan en påminnelse från en läsare att jag faktiskt förklarade det rätt bra (skryt skryt) i inlägget där jag berättade om separarationen för er. För det som händer efter att beslutet är taget, det är att man måste berätta. Först och främst för sin partner (hehehe, vore märkligt annars) men också för alla i ens omgivning, både nära och de som läser ens blogg. Även här har jag fått många frågor från er, de jag tänkte försöka avhandla är dessa: Hur berättar man för sin partner/närstående? När man haft snacket och bestämt sig för att separera. Vad gör man sen? Vad är nästa steg? Vad blir bättre i vardagen både på barn- och ensamvecka? Att ta upp något stort och svårt med sin partner är aldrig enkelt. Man vill inte se någon rasa, gråta eller bryta ihop. I mitt fall handlade det om en person jag älskat länge och som aldrig gjort mig något ont. Jag började, som jag gjort många gånger innan, med att adressera elefanten i rummet. Den som jag skrev om igår som tidigare har försvunnit per automatik men som nu stod och snablade oss i ansiktet. Där känner man nog ganska snabbt hur den andra parten har sett på elefanten. Håller hen med? Kommer hen med förslag på förbättring? Ställer hen sig i försvarsställning? Utifrån den reaktionen kan man försiktigt försöka jobba sig vidare. På samma sätt som att beslutet inte kom över en natt, behöver det slutgiltiga beslutet heller göra det. Man kan känna på det, testa sätt som kan hjälpa eller andra lösningar innan man gör slut, om det är nu är där man hamnar. I vårt fall landade vi i att vi skulle hålla det för oss själva en vecka och då testa leva som om att vi FAKTISKT tagit beslutet att separera. En liten testperiod helt enkelt. När bara vi visste, vi kunde vända oss inåt och verkligen känna. VAD blev egentligen skillnaden i våra liv under denna vecka? HUR kändes allt? För mig var det som att det gick lättare att andas. Det jag tidigare funderat på kändes självklart och när veckan hade gått meddelade jag att jag ville avsluta. Usch, det är inte roligt att minnas eller göra men samtidigt är det inte heller snällt att gå omkring och inte känna sig ärlig. Sedan var det ju det jobbiga att berätta för alla andra. Mammorna, både min och hans. Personer jag liksom växt ihop med utan att ha några släktband, personer man är livrädd att förlora. Ska vänner ta någons parti? Kommer vi kunna umgås igen? Vad ska alla som läser bloggen säga? ALLT är jobbigt men allt blir också så himla skönt när man fått berätta. Nästa steg för oss var att bestämma om allt det praktiska. Vem ska bo var, vem ska ha vad och allt sånt tråkigt. Väntan på en lägenhet var fasansfullt lång och det var några månader där när allt bara trampade på som vanligt fastän det absolut inte var som vanligt. Sedan kom då dagen när mitt egna liv skulle börja. I en egen lägenhet, med mina egna rutiner, räkningar och prylar. Så sakteliga har jag byggt upp ett hem, från att knappt ha haft något. Och så sakteliga har vi hittat våra rutiner och vårt liv här, både barnen och jag. Mycket har varit så himla svårt, bara att bo i lägenhet med barn för första gången har varit en prövning. Har varit livrädd för att alla ljud de gör ska höras överallt. Jag har känt mig ensam, särskilt alla de tidiga morgnar när Åke envisats med att vakna. Jag har känt mig rådlös, usel och oförmögen. Men jag tror faktiskt att allt det som är negativt med en separation är något vi alla kan förstå och också hört om. Därför tänkte jag dra till med de positiva sakerna, för DE FINNS! Sen vill jag vara noga med att säga en sak, för det ser jag att många skriver i sina frågor. "Jag känner inte igen mig i..." börjar många sina meningar. De hänvisar då till antingen föräldrar som gillar varannan-vecka eller till de som inte klarar det. Så är det, vi kan inte känna igen oss i allt och alla och det gör oss på intet sätt sämre som människor. Som jag skrivit många gånger tidigare har jag aldrig känt igen mig när andra föräldrar skriver "Stoppa tiden!" och det har många gånger fått mig att känna mig kass. Men vi är inte lika allihopa och det finns så många sidor av allt. SÅ, de positiva sakerna: Jag styr ALLT själv. Detta går också vända till 10000% negativt men väljer att se det positiva. Det är mina regler, mina idéer och mitt hem. Jag bestämmer. Jag KÄNNER att jag klarar att styra allt själv. Visst, som ni också läst i ett gäng inlägg här, jag har bett om hjälp, jag har rasat men jag klarar det faktiskt så mycket bättre än jag trodde och det har blivit så mycket bättre sedan början. Jag är faktiskt rätt stolt över mig själv. Man slipper all irritation. När man är två föräldrar är det så jäkla lätt att gå och störa sig på varandra. Att barnen bara ropar på en förälder, att man upplever att man är den enda som hjälper/svarar barnen och att den andra bara stökar ner. När man är ensam vet man att man är den som ska svara, hjälpa, torka, klä på, bada HELA HELA tiden, man slipper så många tankesteg där. Det är liksom bara att köra på. Mindre dåligt samvete (till viss del). Visst att man har dåligt samvete när man lämnar bort barnen men på den tiden man var två föräldrar och två barn kunde ett par dagar borta från familjen innebära så uselt samvete. Man visste att barnen sov dåligt, att partnern var trött/hängig osv och kunde inte njuta av sin "lediga tid". När man är utan barn varannan vecka kan man åka bort hela veckan och ändå inte förlora någon tid med barnen som man ändå inte skulle haft. De veckor man har barnen tror jag dessutom man spenderar mycket mer tid med dem än när man har dem hela tiden och man orkar så mycket mer. Möjligen blir barnen en gnutta bortskämda men det kan de få ha! Den mest självklara - du hinner vila upp dig. Du hinner göra vuxengrejer, spendera en hel kväll i soffan, sova mitt på dagen och äta godis till frukost. Du kan gå på långa kvällspromenader, börja med ett nytt intresse och träffa folk (tänk bort pandemi då). Särskilt viktigt för oss med barn med npf-diagnos plus sömnproblem, jag är helt slut efter barnveckorna. För som jag skrev, man är den som är den hela barnveckan, vilket också innebär den som alltid får kramar, ska bära, ska torka, hålla, trösta och vara nära, så man/jag får aldrig vara ifred. Det är rätt skönt att bara få sova en natt åt vilket håll man vill efter det. Att få ha sin kropp ifred några sekunder, till och med när man går på toa! Man får fler personer omkring sig. I mitt fall är det i alla fall så att i och med Olle har ju både han och hans barn tillkommit och dessutom hans familj. Hans föräldrar som ger våra barn små julklappar och presenter, hans syster som låter Gry ärva kläder och så mycket annat fint som ju bara är total bonus. Som Leif brukar säga: It takes a village to raise a child och i vårt fall är det så fint att Åke har så många vuxna omkring sig som möjligt som han litar på och är trygg med. När jag läser igenom vad jag skrivit inser jag att det på många sätt låter väldigt lätt för mig allt. Som att jag tittar tillbaka i backspegeln och bara: ÄH, den där gamla separationen var väl inget! Men så är det inte. Jag behövde dels få distans till allt innan jag kunde skriva om den och dels är det lite knepigt att skriva helt öppenhjärtligt då jag ändå inte vill bli för privat. Jag hoppas att jag inte låter nonchalant när jag berättar, det är absolut inte min tanke! Ni får gärna fylla på fler positiva och så klart negativa punkter (tycker de är så mycket mer självklara bara) och ställa frågor, tänkte samla ett gäng frågor i ett bland-inlägg i slutet av veckan. Nästa inlägg: Separation och barnen.
