Har under helgen försökt formulera ett svar i mitt huvud till en fråga jag fick på Instagram, nämligen denna: Hur har det gått med din utmattning? Känns som att du återhämtade dig snabbt? (läs om min krasch här) Jag vet ärligt talat inte hur jag ska svara på den här frågan. Tycker det är så svårt att väga in hur mycket jag ska berätta om här på bloggen, vilken känsla jag vill förmedla och vad jag ska lyfta varje dag. Ett tag kändes det som att jag bara skrev om mörker. Om stress, oro och olycka. Om saker som var jobbiga och hur jag mådde dåligt. På många sätt är det så klart jättebra att vara öppen men samtidigt kändes det ibland som att det blev lite av en självuppfyllande profetia, att jag bara var intressant att läsa om när jag mådde dåligt och att jag på något vis mådde sämre av att gräva i allt inom mig. Samtidigt kändes det som att jag bara målade ut det dåliga i livet och kanske gav en bild av att mitt liv var uselt. Jag har försökt, verkligen försökt, att jobba med mitt liv sedan sommaren började. Försöker göra så mycket för att må bättre och lyckas ibland. Har också försökt se livet mer positivt i den mån jag kan och uppskatta alla roliga överraskningar och fina saker som händer hela tiden men det betyder inte att en utmattning för mig var som en feber som gick över efter tre dagar. Visst att jag ibland vill berätta om hur jag inte har orkat med kommunikationskursen Leif och jag skulle ha gått med Åke för att det blir för stressigt i mitt huvud att få ihop det med skolan. Visst att det har stressat mig ännu mer i och med att jag känner att jag är en ännu sämre mamma än innan. Visst att jag konstant är livrädd för att utbildningen jag går är alldeles för svår och inte kommer leda till något bra för mig och att den både stressar och lyfter mig samtidigt. Visst att jag fortfarande har svårt att sova och numera nästan alltid måste somna med en podd i öronen för att stänga ute alla tankar. Att sömnpillren inte längre fungerar. Visst att jag ständigt ifrågasätter mig själv och tänker att jag ska ändra på min personlighet för att inte vara så babblig, öppen och känslig, som jag ständigt får höra att jag är och därför börjar tolka som något negativt. Visst att jag i skrivande stund har så oerhört ont i magen av stress över att jag imorgon måste packa alla mina saker och åka hem till lägenheten igen och försöka göra en jättesvår uppgift när jag har barnvecka. ALLT detta ligger kvar under allt, fastän jag klipper håret, tipsar om hudvård och driver med Olle för att han är långsam. Jag vill inte vara ansiktet utåt för att må dåligt, däremot är jag mer än gärna ansiktet utåt för att vara öppen, för att visa att livet kan vara både svart och rosa samtidigt och för att det är SVÅRT att leva, samtidigt som det är fantastiskt. Att ställa en sån fråga är på något vis både fint och sårande. Att visa att man bryr sig men samtidigt förvänta sig att bara för att jag inte konstant skriver #utmattning är allt "återhämtat". Det kommer ta lång tid att återhämta sig om jag någonsin gör det. Men för att orka med det som är jobbigt krävs det lite glättig yta ibland. Hoppas att ni kan förstå hur jag menar och jag hoppas sannerligen att den här veckan som startade mörkt får ljusna innan den tar slut. Nu ska jag lägga mig med en god studentlitteratur och hoppas att magen slutar göra ont, att alla får vara friska och att livet fortsätter tråckla ur sig från den stora knut det en gång varit. Hoppas att ni mår okej, både svart och rosa.
