"Ni har aldrig funderat på att låta honom träffa en psykolog?" En mening som varken jag eller Åkes pappa någonsin kommer att glömma. Den yttrades av en sköterska på Åkes treårskontroll och när Leif berättade för mig om den i telefon kände jag hur mina ben bara domnade av där jag stod på jobbet. Vi blev arga, beskyllde till en början sköterskan, som är helt underbar, för att vara okänslig och inte se den rätta Åke. Han hade sovit uselt natten innan och visade inte sitt rätta jag. Så här i efterhand förstår jag att det var vår innersta förnekelse som gjorde oss så arga. För vi ville inte veta, förstå, acceptera, att vår älskade son inte skulle kunna passera en treårskontroll som vilket barn som helst. Överallt såg jag och hörde om andras barn som glatt gick igenom alla test med en stor OK-stämpel och som förälder vill man ju bara få vara som alla andra. Det tog oss lång tid att acceptera, att få ilskan att övergå i förståelse. Nu är Åke snart sju år och fastän jag förstått har jag inte accepterat det helt och fullt. Det är så mycket som påminner mig om allt vi inte kommer att få göra, det som alla "vanliga" gör. Sälja Maj-blommor, börja i ett gulligt fotbollslag och när alla andra med barn i samma ålder i dessa tider lägger ut bilder där deras älsklingar börjar skolan, kan jag inte låta bli att känna ett sting av sorg i hjärtat. Det är inte en sorg över att Åke är Åke, det är en sorg över att mallen han förväntas passa in i är så jävla trång och tydligt formad. Det är inte bara Åke som inte passar in, inte bara hans föräldrar som i vissa fall känner sig utanför. Det är många barn och många föräldrar som, på grund av denna mall, känner att de inte passar in. När alla barn i Åkes ålder dessa tider går med sina alldeles för platta ryggsäckar, in i en ny skola med andra nervösa barn, då finns det ingen skola där barn som Åke kan börja. Särskolan har ingen förskoleklass och vi är fortfarande i någon sorts osäkert land där vi inte ens vet om det är där han kommer att få börja nästa år. I stället har vi fått söka om uppskov, som låter honom gå kvar på samma (UNDERBARA) förskola som förra året, där en grupp nya, femåriga barn också börjat. Jag är på många sätt så glad att det finns lösningar och sätt som gör att vi inte sitter helt utanför systemet men sörjer allt vi inte får uppleva. Samtidigt vet jag att nästa år får Åke börja skolan på riktigt, på något vis och året därpå är det dags för Gry, så visst kommer vi att få känna av allt som andra föräldrar gör. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att vi också får uppleva så himla mycket mer än andra föräldrar. Vi får utforska en värld där en mall inte behövs, där Åke får vara precis den han är och blomma ut på sitt alldeles egna vis. Vi får njuta av hans framgångar, som inte följer andras, vi får skratta åt och med honom när han gör saker som är helt oväntade och vi får ha en framtid som inte är utstakad och spikrak. Så mycket spännande vi har framför oss! Är också otroligt glad över insikten av att ett "vanligt barn", som ju Gry på något vis kan klassas som, inte alls är så lätt som jag hade trott. Hon utmanar oss otroligt mycket på andra vis och lär oss saker vi inte visste tidigare. Dessutom är hon alltid Åkes lillasyster, som hon säger, hon ser upp till honom fastän hon ibland är arg på honom. Hon är imponerad över att han kan hantera en fjärrkontroll ("hantera"), hon tycker han är så cool för att han är stor och när hon ser en lekpark säger hon alltid först att Åke skulle älska den. Jag tror att hon har accepterat Åke och hans egna mall snabbare än jag gjort. Hon har inga förutfattade meningar om hur man "ska" vara, hon vet bara att han är hennes storebror och den enda och bästa i den kategorin. Jag själv har låtit mig formas av samhällets syn på hur en person ska vara och bete sig och har haft svårare att förstå och acceptera. I vissa situationer när jag på inget sätt kan förstå varför Åke gör som han gör, kan Gry helt enkelt komma och förklara det för mig. Det är ju självklart för henne. Jag kämpar med att förstå och acceptera hela tiden och jag ska erkänna att det varit svårt. Man VILL ha det som alla andra. Man VILL inte sticka ut eller frångå flocken. Samtidigt VILL jag inte, för en sekund, ha någon annan än Åke som mitt barn. Han lär mig, han utvecklar och utbildar mig och han får mig att acceptera mig själv, sig själv och alla andra som går sin egna väg. För det är jag evigt tacksam. Barn är på så många vis klokare än oss vuxna. De är mycket vidare i sin människosyn och dömer inte andra lika lätt, fastän jag har börjat se blickar från lite äldre barn när de ser Åke. Blickar som gör ont för mig men som bara rinner av Åke. Det var som när en på många vis märklig man kom förbi Olles altan en dag i somras. Han hade hört Åke skrika på sitt speciella vis och kom för att kolla att allt stod rätt till. Sådan man bara gör om man är en sådan som frångår mallen, annars går man bara förbi. Mannen ställde sig vid altanräcket och pratade direkt till Åke, inte över hans huvud. Åke pratade tillbaka på sitt vis och jag försökte i vanlig ordning ursäkta och förklara hans beteende. En förklaring som mannen direkt stötte ifrån sig och när jag berättade om Åkes diagnos sa han bara: Jaha, det förklarar saken! Det är bara de mest intressanta människorna som har den. När han skulle gå sa han inte hejdå, ett ord som alltid triggat Åke och gjort honom ledsen. Han sa i stället: Vi ses igen, och gick vidare i livet. Det var en av de första gångerna en okänd person hade betett sig som att Åke var den mest naturliga människan i världen och det fick mig att inse att det är han ju. Han är Åke och den märkliga mannen är inte märklig, han har bara en annan form än mallen. Det är inget märkligt med det. [caption id="attachment_2071518246" align="alignnone" width="1024"] Första mötet syskon emellan[/caption]
