Detta inlägg från juni -15 avhandlar tiden efter, hur jag tog mig an sorgen och vad jag lärde mig. Inlägget avslutas med riktigt bra (om jag får säga det själv) tips till både dig som sörjer och som har en sörjande person nära dig. Våra tvillingar föddes den 19/11 2013, på min namnsdag. Det tog ju så himla lång tid och först efter midnatt var allt klart, så vi stannade över natten och åkte sedan hem. Jag satt vid köksbordet och bara stirrade framför mig och var så trött att jag somnade sittande. Sakta haltade jag till sovrummet och sov flera timmar. Dessa dagar är en enda stor dimma i mitt minne. Vi låg i sängen väldigt mycket, åt godis, grät, kramades och pussade på Ralf. En dag grät vi när det snöade eftersom vi insåg att våra tvillingar aldrig skulle få uppleva snö. Ett så sorgligt minne, då brast mitt hjärta. Vi kollade också efter resor, att åka iväg så fort som möjligt kändes väldigt nödvändigt just då. Helst hade vi velat åka till något varmt ställe med eftersom jag var nyförlöst och blödde kändes det inte så kul. Vi hade fått en tid bokad hos en kurator, vilket jag tycker sköttes otroligt bra. Vi fick helt enkelt bara ett visitkort med en tid och åkte dit. Mer orkar man inte tänka på när man har sorg. Att gå till en kurator var verkligen superbra, inte bara för att få älta allt som hänt utan också för att verkligen få chansen att lyssna på vad Leif sa och kände. Det blev lite som en parterapi också. Vi gick dit flera gånger och det jag jobbade mest med var att jag kände mig så dålig som inte orkade jobba. Jag drev ju min egna frisörsalong och jobbade där själv, i ett samhälle där jag känner alla och alla hade hört vad som hade hänt. Vår kurator förklarade det så klokt för mig, att Leif behöver ju bara komma tillbaka till sitt jobb en gång, träffa alla och sen är det klart medans för mig upprepas det varje gång jag träffar en ny kund. Jag var dessutom alldeles för bitter, ledsen och obekväm för att jobba direkt. Min kropp var mjuk och tom, inga kläder passade och jag tappade både en massa hår och ögonfransar. Jag jämförde mig folk som förlorat sina föräldrar, som hade börjat jobba igen efter bara två veckor och kände mig så otroligt dålig och svag som inte pallade själv. Sen skämdes jag som en hund, för att jag hade gått omkring bland alla med magen i vädret och varit så kaxig och nu var allt borta. Det var som att min hjärna var så förvriden av sorg att jag helt enkelt inte tänkte klart. Vi började med att åka en hel vecka till London, bara veckan efter förlossningen. Alla pengar vi hade på sparkontot brände vi på resa, boende och shopping. Vi skulle ju ändå inte köpa en barnvagn än, varför spara på pengarna? Vi bokade det härligaste hotellet vi kunde hitta och hade verkligen en helt underbar resa. Vi var bara två personer med ledsna ögon som gick runt bland alla andra. Ingen visste vad som hade hänt och vilka vi var. Vi åt gott, drack öl, blev småberusade mitt på dagen, shoppade, grät, gick på bio, promenerade, turistade och jag fixade naglarna. Allt vi ville ha fick vi. Sen kom vi hem igen. Leif skulle börja jobba och det var dags att sluta gömma sig. Ralf var tvungen att få komma ut på promenader och även jag. Jag bestämde mig för att börja kämpa stenhårt för att gå ner varje gram och återfå min kropp exakt som den var innan. Varje liten förändring jag såg påminde mig om vad jag hade förlorat. Mina delade magmuskler var ett hån. Träningen blev en terapi. Både Leif och jag bestämde oss rätt tidigt för att verkligen låta sorgen attackera oss och ta emot den med öppna armar. Jag vet inte varför, jag är annars en sån person som är snabb på att trycka undan och gå vidare men denna gång gick det inte. Vi tog beslutet att bara göra det vi ville tills vi mådde bättre igen. Det innebar att jag inte träffade två av mina bästa kompisar på ett halvår. Vi tre skulle ha barn ungefär samtidigt och att se deras växande magar slet sönder mitt hjärta. Vi testade gå på en fest men när man varit lite utanför den sociala biten ett tag känner man sig väldigt utanför. Direkt någon frågade hur jag mådde och jag svarade insåg jag direkt att det bara var en hövlighetsgrej, ingen ville höra hur jävla dåligt jag mådde. Ingen går på fest för att höra någon prata om döda barn. Så jag satt där och kände mig dum för det enda jag ville prata om var ju det. Att få höra saker som, i mina öron, var så urbota korkade och helt värdelösa på alla sätt och vis blev också vardagsmat. Jag förstår att alla menade väl men saker som: "Jag tappade också massa hår efter min graviditet!" (JA MEN DU FICK ETT BARN OCKSÅ!), "Du vet ju att allt händer av en anledning." (EHHH, NEJ?! Berätta gärna vad jag gjort för dumt i mitt liv som förtjänade att föda ut två döda barn, snälla!), "Det är bara att försöka igen!" (Jag blöder som en idiot och gråter ungefär 97% av tiden, men självklart, tack för tipset! Tack också för att du inte stressar oss.) Jag läste in saker mellan varje rad och var faktiskt riktigt bitter ett tag. Jag minns att jag träffade en äldre kvinna under en hundpromenad som sa att det finns en mening med allt. Då hade jag hört det flera gånger innan och blev så less att jag frågade henne varför det var meningen att våra små barn hade hunnit få naglar på sina pyttefingrar om de ändå aldrig skulle få användas? Hon blev väldigt obekväm men jag kunde inte låta bli. Jag var också väldigt arg på alla som hade hört rykten om vad som hade hänt. Det var saker som att jag bara hade fått en "liten blödning" och vips så var barnen borta och varför reagerade jag då så starkt? Sen var det fel på mig som inte hade gett näring åt barnen, Leif och jag hade nåt fel mellan oss som gjorde att barnen dog och en massa annat. Fattar fortfarande inte varför någon ska hitta på sånt och jag önskar att alla bara hade frågat mig, för jag var och har alltid varit helt öppen med detta. Jag har pratat. Pratat, pratat, pratat. När jag väl började jobba igen berättade jag allt för varje kund som ville. Alla fick fråga allt. Varför inte egentligen? Det är ju inget att skämmas över, det är något vi måste börja prata mer om! Många kunder pratade tillbaka och berättade om egna erfarenheter och jag tror verkligen att om man är öppen så är folk öppna tillbaka. Sakta men säkert började vi bli lite mer som människor. Jag hade avslag i en månad ungefär och fick mens nästan direkt efter och då blev vi så glada! Vi hade hört alla typer av historier om hur kroppen efter ett sent missfall kan bli helt galen och vänta med mens och ägglossning superlänge och i min värld ville jag bli gravid ungefär en timme efter vi lämnade sjukhuset. Min kropp skrek efter revansch och jag visste att jag inte skulle kunna gå vidare helt utan att "klara" en graviditet. SÅ, vi började försöka direkt. Kissade på stickor, kände efter symptom men jag kände hela tiden att min kropp inte var som den skulle. Jag ringde kvinnokliniken och pratade med flera olika. Jag sa att min kropp inte kändes som den gjort innan och att jag inte längre hade PMS, något jag lidit av rätt ordentligt innan. Som svar fick jag att det var helt normalt och att jag snarare skulle vara glad att slippa besvären. Jag tänkte att de nog hade rätt men hade ändå en gnagande känsla inombords. Vi gick även och väntade på att få besked från patologen, något som skulle kunna ta upp till tre månader. När våra bebisar blivit obducerade och undersökta skulle vi få ett samtal och ett brev och få komma till sjukhuset där vi skulle få veta exakt vad som hänt och försäkra oss om att det inte var någon annan dödsorsak. Dagarna gick, jag jobbade, tränade, låtsades må bättre och höll mig hemma. November hade helt plötsligt blivit tidig mars och jag hade äntligen kommit tillbaka på det ytliga planet och vi hade precis gjort klart vår renovering av vardagsrummet, som vi hade haft som terapi också. Det var så talande på något vis, ett ljust och glatt rum hade växt fram, våren var på väg och vi mådde bättre än på länge. Så en kväll när vi ska hjälpas åt att bära in vår nybyggda bokhylla till vardagsrummet och jag ställer mig upp från soffan, känner jag bara hur det forsar blod ur mig. Det var som att allt blod ända från huvudet och bara rann ur mig och jag rusade till badrummet. När jag sitter på toa bara rinner det och jag som är livrädd för blod får panik. Vi ringer till sjukhuset och eftersom jag blöder så mycket får vi åka in. Ingen läkare har tid på kvällen så vi sover över och jag blir undersökt dagen efter. Det tas graviditetstest för att utesluta missfall och det kollas med ultraljud. Inget avvikande hittas och eftersom blödningen minskat får jag åka hem med piller som kallas "medicinsk skrapning" och blodstoppande. Redan där och då börjar jag känna mig lite obekväm i situationen, som att ingen trodde på mig och kände mig lite dum som åkte in för lite blod. Men det fortsätter forsa ur mig. Det kunde gå några dagar och sen, mitt under en klippning, kände jag bara hur allt blod från huvudet försvann. Jag fick stänga salongen i tid och otid och eftersom företagets ekonomi raserats efter min tidigare sjukskrivning gjorde det mig otroligt stressad. Jag ringde till kvinnokliniken, där jag hunnit få frikort, igen flera gånger men fick bara höra att jag skulle äta pillerkuren klart och sen skulle det bli bra. TVÅ veckor blödde jag enorma mängder till och från, några gånger så mycket att jag fick skura golvet i badrummet. Till slut fick jag nog och krävde att få komma dit, och ett till ultraljud görs. Den gången hittar läkaren till slut något. Hon går till och med iväg och hämtar en till läkare och jag gråter i panik. Vad har hon hittat? Min livmoder, förlarade hon, var fylld med blod. Den jobbade för fullt med att fyllas till bredden och sen liksom skicka ut allt blod, för att på så sätt också få ut något som satt där inne, mest troligt någon rest från graviditeten. Detta var en fredag minns jag, för jag hade bokat en weekend med en vän i Stockholm på världens mysigaste hotell, men fick avboka eftersom jag fick tid för skrapning först på måndagen. Två saker känner jag där och då; först och främst lättnad, jag hade ju känt att något inte var som det skulle i kroppen och hade känt rätt. Det jag kände mest var besvikelse. Här har vi försökt bli med barn i en evighet (tre månader kändes som tre år) och helt utan anledning eftersom min livmoder inte var "ren"? Jag hade dessutom bett om en efterkontroll men fått veta att det inte var nödvändigt. Nu satt jag här, helt ogravid, kraftigt blodfattig och så otroligt ledsen. Tillbaka på ruta ett. Skrapningen gick bra. Allt som betyder att man tar sig framåt tycker jag känns bra, fastän det innefattar vassa föremål där de helst inte ska vara. Jag fick morfin och mådde rätt bra där i stolen. Efter allt var klart och jag fortfarade var yr, frågade jag min läkare när hon trodde att vi skulle få höra resultatet från patologen. Som svar får jag: "Har ni inte fått det än?" Där sitter jag, med bar underkropp i en gynstol, hög på morfin och helt utmattad psykiskt och får höra att det är klart sedan ett tag tillbaka och bekräftats att tvillingarna hade trasslat in sig i varandras navelsträngar. Tror jag då. Hon babblade på om att det hade varit oenigheter och jag hängde inte med men jag var alldeles för chockad. Vad hände med att få komma på möte? Vad hände med respekten? Först att jag gång på gång sagt att allt inte kändes rätt i min kropp och sen att vi inte får beskedet vi gått och väntat på flera månader. Jag är fortfarande så besviken. Ja och sen salongen då. Jag satsade otroligt mycket pengar i den när jag startade. Jobbade som en jävla hund. Efter ett år hade det gått så himla bra och med rätt bra vinst. Jag kände att det fanns nog med pengar för att jag skulle ha råd att vara mammaledig och jag blev gravid. Sen dog barnen, jag blev sjukskriven, började jobba igen och hade nästan noll kronor kvar. Dagen efter jag skrapades jobbade jag över tio timmar. Jag jobbade och jobbade men hur mycket jag än slet skulle jag aldrig ha råd att bli mammaledig igen. Jag tog inte ut en krona i lön sista halvåret och väldigt lite innan dess, vilket har lett till att jag idag lever på nästan den lägsta ersättningen från Försäkringskassan. Beslutet att stänga salongen var som en lättnad. Jag var en annan person när jag startade den, en person som tyckte att pengar och att jobba mer än 100% var coolt och viktigt. Det var en häftig erfarenhet, jag hade superkul och det gick riktigt bra men alla omständigheter gjorde att jag i slutändan nog var väldigt nära att bli utmattad och vissa sviter av det lider jag av än idag. Så en underbar, vacker aprildag i Göteborg kom så äntligen ett nytt plus på stickan. Jag önskar att jag kunde säga att jag var lugn och trygg under graviditeten men det var jag inte. Ultraljuden var en pina (fick ett tidigt i v.8 för att få se hjärtat slå), alla barnmorskebesök var vidriga (särskilt den gången hon inte hittade hjärtljuden direkt) och jag vågade knappt vara glad alls. Till slut föddes ändå en helt jävla fantastisk människa och suddade inte bort alla bekymmer men skapade en ny glädje. Mitt gladaste blev mycket gladare och en typ av lugn la sig inombords. Äntligen. ÄNTLIGEN, efter 62 veckors graviditet fick vi bli föräldrar. Om det var värt det? Abso-fucking-lutely. Till slut vill jag bara göra två korta listor. Dessa är ju så klart utifrån mig själv men jag får många mail och kommentarer om hur jag gjort för att komma vidare från den värsta sorgen. Mina tips till dig som sörjer: Bestäm dig för att sörja! Gräv ner dig, gråt, skrik, prata, skriv på forum, maila, ring och KÄNN. Det du inte får ur dig nu ska någon gång ut, varför inte ta det direkt? Prata mycket med din partner eller annan familj. Få alla i din direkta omgivning att förstå hur du mår, att du tänker sörja ordentligt och PRATA. ÄLTA. Lever du tillsammans med någon är det väldigt viktigt att ni försöker hålla er på samma våglängd, även fast ni kanske hanterar sorgen helt olika. Försök bara förstå det och bli starkare tillsammans, inte svagare isär. PRATAPRATAPRATA med ALLA. Du måste få älta. Du får älta. ÄLTA! Resonera, fundera och sen börjar du om igen. Berätta för alla dina vänner hur du mår. Om du, som i mitt fall, behöver ta en paus så ber du dem backa och vänta. Är de bra vänner kommer de förstå (Tack till mina underbara gravida vänner som förstod.) Gör precis som du vill. Vill du bara se på film och äta godis, gör det. Gå inte på fester, träffa massa folk som du inte orkar träffa och utsätt dig inte för situationer där du måste gå och le fast du inte vill. Du måste ta hand om dig själv först. Kanske mår du bättre av att vara bland massa folk, gör det då! Om du, som vi, förlorat barn i magen måste du inse att du kommer aldrig kunna glömma det och låtsas som att ingenting hänt. Du måste bearbeta det för du kommer utsättas för gravidmagar, bebisjoller och föräldrar som klagar på trötthet fast du mer än gärna skulle vilja byta, vare sig du vill eller inte. Då måste du vara redo för det, för det är som ett slag i magen första gångerna. Sträva inte efter att allt ska "bli som vanligt" igen. Precis som efter du faktiskt fått barn så kommer "som vanligt" att ändras. Jag kommer aldrig vara samma person igen. Denna händelse har ändrat mig från grunden och jag har lärt mig att älska mitt nya som vanligt. Jag prioriterar så mycket annat i livet nu. Jämför inte din sorg med andras. Alla har rätt att vara exakt lika ledsna, hur jävla länge man behöver oavsett anledning. Tips till dig som har en sorgsen person i din närhet: Pressa inte. Säg inte: "Nu får du rycka upp dig!", för det går inte. Tänk på att vad du än säger så gör inga ord det bättre. Säg inte massa klyschor, säg bara: "Fy fan så jävla jobbigt för dig." och fråga om det finns något du kan göra. Fråga inte hur personen mår om du inte vill höra EXAKT hur personen mår. Det är taskigt. Undvik att prata om anledning till sorgen på offentliga platser. Fick så extremt många frågor typ i kön på Konsum och tro mig, dels vill ingen att alla på Konsum ska höra hur man mår och dels vill ingen börja gråta inför alla på Konsum. Känn ingen press. Om du har svårt att hantera människor i sorg, gör inte det. Skicka ett sms och beklaga, det räcker! Jag kan lova dig att när man är ledsen håller man inte koll på exakt vilka som beklagat och vilka som inte gjort det. Alla är vi olika och hanterar saker på olika sätt. SLUTA KOLLA PÅ PERSONEN MED VALPÖGON! Bara för att man är ledsen betyder det inte att det är ultrasynd om en hela tiden. Det tog säkert ett halvår innan väldigt många slutade lägga huvudet på sned och få sorgsen blick när vi passerade. Låt personen veta att du alltid finns där, oavsett när det är. Det är det allra viktigaste du kan göra.
