Varje vecka när det är dags för mig att flytta mellan mina boenden känns det så himla jobbigt. Det ska packas, planeras, handlas och mycket annat. Särskilt motigt är det att flytta från hus till lägenhet, då jag trivs mycket mer hos Olle. Så klart är det också ett enormt längt efter barnen som gör att det ändå går bra. Det är så himla lätt att mitt i all sin egna snurriga vardag glömma bort att barnen ju faktiskt också flyttar varje vecka. Än så länge är de rätt små och behöver inte packa så mycket eller planera kommande vecka, det sköter vi åt dem. Ändå ska de ju lämna sina rum, en av sina föräldrar och flytta VARJE vecka. Barnens pappa och jag gör allt i vår makt för att denna flytt och deras två liv ska vara så harmoniska som möjligt men självklart är det olika känslor som bubblar upp. Sorgen över att skiljas åt, glädjen över att ses och frågorna, t.ex. om de får sova med oss båda på julafton. Förra veckan sa Gry till mig att jag aldrig mer får smyga ut och lämna henne hos pappa, som jag gjorde för några veckor sedan. Då var jag med henne tills hon somnade och sedan åkte jag hem. Hon sa att på julafton får jag inte lämna henne igen, jag får aldrig mer göra det. Det är så himla svårt att göra rätt och att inte någon gång då och då undra om barnen kommer att behöva lida av att ha separerade föräldrar genom hela sitt liv. Något som också är omöjligt är att inte gå tillbaka till sin egna barndom, där jag också levde med separerade föräldrar. Jag har hela mitt vuxna liv försökt förstå varför jag inte längtar till julen, en högtid som ju alla älskar. Det är något i mig som liksom ryser till när jag tänker på den. Kanske beror det på att den ofta var förknippad med besvikelse, känslan av att vara bortvald och någon sorts utanförskap? Fastän min bror och jag alltid hade familj omkring oss vid jul var det alltid något och någon som fattades. Jag vet inte om jag minns allt eller om mycket kommer från det jag fått berättat för mig, för ärligt talat har jag nog förträngt en hel del från min uppväxt. Men ett år, strax före jul, ringde pappa. Han bad oss gå upp till vägen mitt i vintern och vänta på honom. Han kom, stannade bilen och gav oss var sin skrynklig femhundring, bad oss att inte berätta om det för hans sambo och åkte sedan iväg. Kvar stod två barn med en peng som aldrig skulle kunna ersätta en julafton, eller någon sorts tradition. Det fanns andra år när vi träffade honom på en pizzeria strax före jul och satt där som tre främlingar. Det var stelt och ingen av oss vågade eller tänkte ens på att fråga varför vi firade jul på en pizzeria. Det var alltid någon sorts molande oro i magen som kom upp vid varje högtid och också vid varje gång vi skulle åka till pappa. Tack och lov slapp vi flytta varje vecka utan hade en trygg bas hos mamma, men hela min uppväxt var konstellationen mamma+pappa+barn förenad med oro, en känsla av att inte vara önskad. Nu sitter jag här, många år senare och har egna barn som tvingas leva med sina föräldrar varannan vecka. Min fyraåring börjar redan oroa sig för jul. Jag vet att mina barns premisser ser helt annorlunda ut än mina egna men det är samtidigt så oerhört jobbigt att ens riskera att förstöra för dem. Samtidigt älskar hon julen. Hennes ögon glittrar när den kommer på tal och jag gör allt i min makt för att låta henne behålla glittret. Kanske hoppas jag till och med att det ska smitta av sig på mig, så att julen äntligen får bli något jag kan uppskatta? Det är omöjligt att förutspå hur livet ska bli. Jag har försökt och därför medvetet valt att inte bli förälder förrän det nästan var för sent. Rädslan över att bli som min pappa tog över mig och skulden över att mina ofödda barn skulle drabbas av mig var enorm. Det som fick mig att till slut bestämma mig för att jag ville bli förälder var att Leif skulle bli den bästa pappan och att min mamma varit den bästa mamman. Kanske kunde något ha smittat av sig på mig? Det vet jag inte riktigt svaret på än men jag känner att mina barn och även många andra som lever med separerade föräldrar idag har det mycket bättre än vi barn hade det förr. När föräldrar skiljde sig först efter att förhållandet blivit så uselt att någon sårat den andra ordentligt, när bråken var konstanta och kontakten efter skilsmässan usel. När deras förmåga att "bita ihop" och inte skilja sig för enkelt varit så stark att den gått ut över barnen. När den fortsatt att gå ut över barnen även efter. Idag skiljer vi oss mycket mer "lättvindigt" och det är så jävla bra. Leif och jag har kvar en enorm respekt för varandra, våra barn har aldrig sett eller hört oss bråka sedan vi separerade, eftersom vi inte behövt göra det. Vi har en tät kontakt och barnen är vår prio. Vi är TVÅ föräldrar och inte EN, fastän vi inte bor ihop. Ofta kan jag se på Leif med våra barn eller Olle med sina och både glädjas och avundas. Min dröm var alltid att få ha en pappa, en som hjälpte mig med läxor, tröstade mig när jag var ledsen och skapade minnen som gjorde en varm i magen. En sån pappa har mina barn och jag hoppas innerligt att de även har en sån mamma. Det är egentligen allt som räknas. Det kommer att bli julafton varje år och varje år ska vi fira den. Däremellan ska vi vara föräldrar till våra barn och låta dem känna sig älskade, önskade och viktiga. Skilda eller inte, det är det allra bästa vi kan göra som föräldrar. Ett inlägg om min pappa hittar ni här (tyvärr har bilderna försvunnit i bloggflytten)
