Frågan i rubriken är en av de vanligaste jag får när det kommer till Olle och mig. För det är ju på så många vis så det SKA vara när man är vuxen. Man träffar en partner, flyttar ihop och följer alla vuxenregler. Men det är inte alltid så enkelt! Vet att många av er också är nyfikna på hur jag/vi resonerar kring detta och tänkte nu försöka förklara så gott jag kan. Först till de mest uppenbara anledningarna till att vi inte flyttat ihop efter snart två år tillsammans. 1. Olles hus är för litet, det finns för tillfället tre sovrum och tillsammans blir vi sex personer 2. Det är fyra mil mellan oss, vilket innebär att mina barn får väldigt långt till sina skolor När det sedan kommer till andra anledningar kan jag bara tala för mig själv nu och utifrån MITT perspektiv. Jag vill förtydliga att jag INTE vill klanka ner på någon som gjort på andra sätt, alla gör precis vad som känns rätt för dem. För mig har det varit otroligt nyttigt att leva så här i snart två år. Det har INTE varit lätt men som jag skrev i mitt förra inlägg om separationer, det kan tyckas att vi idag separerar lite för "enkelt" och jag ville inte att det skulle vara det heller. Jag har på många vis behövt få känna hur det känns att vara ensam, att sitta en lördagkväll ensam i soffan när andra träffar folk, att vara den som drar hela lasset med barnen och att få inse att jag klarar det också ekonomiskt. Jag ville inte ta den enkla vägen helt enkelt. För visst vore det enklast att flytta ihop direkt och på så sätt bli två vuxna om allt men hade det verkligen varit det rätta? För mig, nej. Jag är dels alldeles för noga med att allt ska kännas bra för alla och dels så rädd att stressa in i något av fel anledning. Jag vill känna att om jag ska bo med Olle och hans barn vill jag göra det för att jag VILL, inte för att jag behöver. Dessutom är det absolut viktigaste för mig att inget barn hamnar i kläm. Det ska finnas förtroende, trygghet och en plats för alla. Det ska vara noga genomtänkt och inte stressat. Jag vill försöka få en stor och brokig familj som består och inte går sönder direkt för att saker inte varit nog genomtänkta. Jag vill inte att mina barn ska behöva ryckas upp igen, att de ska behöva gå igenom ännu en separation. Inte Olles heller för den delen. SJÄLVKLART kommer det aldrig att finnas några sådana garantier men så gott det går vill jag att det ska finnas en trygg grund att börja på. Just nu träffas vi oftast när vi har barnen på helgerna. Vi alla är fortfarande lite och nosar på varandra men för varje gång vi ses faller mer saker på plats. Samtidigt är det så klart jobbigt för mig att se att mina barn inte har sina leksaker, rum eller givna platser hos Olle och måste ibland gömma bilnyckeln för att inte bara slänga oss alla i bilen och köra hem till tryggheten igen. Jag vill ju att mina barn ska ha det så bra som de bara möjligen kan. Självklart pratar Olle och jag hela tiden om vår framtid. Den finns och den ser lovande ut. Vi kollar planritning på hus, klurar på ut- eller ombyggnationer men just nu är vi bara där. Om ett år kan det bli så att Åke börjar skola inne i Skellefteå och kanske kommer det då kännas mer logiskt att bo närmare om något händer. Barnen älskar Olle och jag avgudar hans barn. Det finns inga jobbigheter där och det är egentligen det viktigaste för mig. Sedan får resten liksom falla på plats. Tyvärr blir ju jag lite lidande av det här livet ändå, det ständiga packandet, flackandet och stressandet. Samtidigt är det ju det vi har att förhålla oss till just nu och innan vi sätter tänderna i ett större renoveringsprojekt för att alla ska rymmas under samma tak måste allt kännas 100% dags. För mig är det inte bara att släppa ihop två flockar ur olika familjer, särskilt eftersom jag själv har erfarenheter av det från min egen barndom. Så ungefär där är vi nu; trygga i vår kärlek, spända inför framtiden och lite smått planerande inför nästa stora steg i livet. ❤️
