Ibland tänker jag att alla verkar ha en så stark inre röst. En sån som de litar på, som de förlitar sig på och som de liksom kan vända sig till direkt de känner sig osäkra. Folk är så säkra på jobbet, så säkra som föräldrar, så säkra i sin stil och säkra överlag. Själv har jag insett att jag mest går omkring och söker godkännande från andra. "Är det okej om jag söker det här jobbet? Är det dumt?", "Borde jag köpa de här skorna eller passar de inte mig?" eller andra frågor som jag snarare ställer utåt än inåt. Det är som att jag själv vet att det inte finns någon röst där inne, ingen stark sådan i alla fall. På sin höjd kan jag få något skakigt, osäkert svar som ändå avslutas med "eller??", alternativt meningen "Fast jag vet ju inget". Därför frågar jag i stället andra och lägger på så vis mitt liv i deras händer. Lite som att bara kasta en tärning och sedan se vad jag ska göra utifrån vilken siffra som kommer visas. Nu när jag planerar inför min höst har jag behövt fråga SÅ många om råd innan jag tagit beslut. Jag har frågat om råd efter jag tagit beslut och jag har frågat om råd kring hur jag ska göra för att förmedla beslutet. Det är som att om någon skulle säga att det jag planerar verkar vara en dålig idé, då är det stor risk att jag skulle ge upp mina planer. Vill inte göra något dumt, skämma ut mig eller krångla till det för någon annan. Vet inte vad jag är rädd för egentligen, varför jag inte helt vågar lyssna inåt. Tror mest att jag är rädd för att stå där som ett fån när allt jag och mitt inre bestämt oss för har gått åt pipan. Då är det bara jag som bär skulden och skammen. Har bestämt för att försöka våga starta i mitt egna, lilla race och försöka köra det. Det må gå långsamt, ibland kanske i fel färdriktning och kurvorna kan stundtals bli onödigt skarpa men jag ska försöka sitta trygg vid ratten. Är så FÖRBANNAT trött på att söka andras godkännande hela tiden, att inte lyssna eller lita på mig själv. Usch, om jag vore min egna kompis skulle jag göra slut. Herregud, så här skulle jag aldrig behandla NÅGON, men mig själv kan jag klampa över utan problem. Vill ta tag i mig själv och skaka hårt, skrika: ELISABETH! VAKNA! NU BÖRJAR DET!
