Först och främst, HERREGUD vilken respons på mitt inlägg igår. Nästan 400 som tryckt på det lilla hjärtat och snart 40 kommentarer. Tror det är rekord för mig, tack så himla mycket. Så många har skickat meddelanden också och allt värmer så in i bomben. TACK! Ska erkänna att jag varit lite bakis idag efter allt, känner mig mjuk och tom och samtidigt gråtmild och trött. Det är en urladdning, att först vänta tills den värsta stormen i huvudet lagt sig, sedan hitta orken att ens sätta sig vid datorn och till sist att få ut orden som känns så skrämmande. Världens skönaste när det är gjort och återigen är jag så hiskeligt glad över att det jag skriver tas emot så fint, att ingen misstolkar mig och att jag inte verkar vara en otacksam person och förälder. Något väldigt många har skrivit är just det, att de är så tacksamma över att jag skriver det många känner men inte pratar om. Att jag vågar lyfta på locket och vädra det som är läskigt. Väldigt många berättar om hur de känner igen sig i det jag skriver, både de som inte har barn själva, de som har barn utan npf-diagnos och de som har barn som inte följer mallen. Ni som läser här verkar generellt uppskatta det ärliga, det "vanliga" och det som man kan känna igen sig i. Det är ju väldigt bra, eftersom jag är en väldigt vanlig person. Min dröm i livet ÄR att få vara en vanlig person, att få leva ett härligt vardagsliv och vara lycklig. Har liksom inga andra tankar men självklart är jag jätteglad att jag trots min vanlighet fått så många personer som läser min blogg ändå (mellan 7-10000 personer varje månad kikar in här!!!!). Jag skrev igår med en person på Instagram om just det här med vanligheten, att det är så märkligt när så många verkar uppskatta och må bra av att se det men ändå främst följer personer med glossiga bilder, liv som inte alls liknar ens eget och det jag skrev om tidigare, beigea flödet (jag gör det också). Vi diskuterade lite om varför det är så? ÄR det för att man helt enkelt vill fly sin egna värld och inte läsa om andra vanlisars liknande liv eller är det för att man inte längre tror att det finns några vanlisar kvar? Jag menar, det behöver inte vara direkt stora konton man följer för att man ska få uppfattningen om att deras barn aldrig bråkar, alltid har matchande kläder och pigga föräldrar som konstant hittar på nya utflykter med dem. Fastän man kanske vill se det för att på något vis fly sitt egna liv, sätter det ju ändå någon sorts frö i ens redan röriga hjärna att man inte duger eller har nog bra liv. Kan det vara så illa att vi helt enkelt TROR att vi är de enda som lever i kaos ibland eftersom det så sällan syns på sociala medier? Eller kaos syns ju där ibland också, i de barnrum där en sjukt snygg retro-leksak ligger framme på ett i övrigt perfekt golv. Men går vi egentligen omkring och känner oss ensamma? Och liksom pyser ut av lättnad de få gånger någon annan vågar lyfta locket till sin egna gryta som kokar över? Tycker det är så ytterst intressant och något jag från och med nu kommer ta mer fasta på. Det är nästan så att jag per automatik skriver lite mer vackert eller poetiskt när jag lägger ut bilder på Instagram. Som att jag börjat bli programmerad till att, fastän jag själv vet vad som pågår på/bakom bilden jag lägger ut, skriver att allt är perfekt. Ska klura på detta, hur jag ska försöka få in mer vanlighet i flödet men under tiden får ni gärna berätta hur ni tänker? Vad följer ni för konton/bloggar? De glossiga? De ärliga? Både och? Varför? Återigen, tack för att ni läser och finns här för mig. Betyder så himla himla mycket.
