Att ha ensamt ansvar för två barn varannan vecka, innebär att den veckan är du 200% förälder. Du ska ta ALLT, HELA TIDEN. Alla bråk, alla toalettbesök och ha all planering i ditt huvud.Att dessutom ha ett barn som Åke, som kräver nästan 100% stöd hela tiden, innebär att hjärnan bara snurrar på. Det är så mycket jag måste tänka på, diskmaskinen får inte stå öppen, datorn får inte ligga på bordet och att laga mat åt någon annan än honom är så himla svårt för honom att förstå. Hela tiden försöker jag ducka bråk, undvika att han blir arg eller upprörd men det är så svårt. Jag kämpar stenhårt med att vara lågaffektiv, möta honom lugnt och sansat men samtidigt har han en femårig syster som bemöter honom i allra högsta grad högaffektivt. Just nu är hon så irriterad på Åke, varje gång han gör saker hon inte vill. Hemma hos oss får ingen dörr vara stängd för Åke och Gry vill inget annat än att stänga in sig. När han öppnar möter hon honom med ett illvrål och sen börjar ett dubbelt vrål som pågår i vad som känns som en evighet. Jag FÖRSTÅR bådas sidor, jag fattar att Gry vill kunna få tid ensam och jag förstår också att Åke inte förstår att hon vill. Men alltså, allt ljud, att alltid försöka ligga steget före och allt konstant dragande i min kropp, samt "mamammamammmmammmammmammaMAMMMMAAAAAA!", det gör ju ibland att hjärnan känns som att den bara ska sprängas till slut.Ibland hör folk av sig till mig och oroar sig för att jag ska bli utbränd men jag har liksom bara accepterat att det är så här att vara förälder på 200% varannan vecka med mina barn just nu. Kanske kommer saker bli lättare när barnen blir större, när de får var sitt rum här hos Olle och rutinerna sätter sig. Kanske kommer det inte bli lättare. Det är då faktiskt ganska skönt att varannan vecka vara förälder endast på distans (känns som att svära i kyrkan när man säger att det känns skönt). Men för att orka med, att lyckas fixa plugg och jobb samtidigt som jag hela tiden försöker tänka sju steg framåt, är veckan utan barn nästan nödvändig. Det betyder inte att jag inte saknar dem så klart. Nu är helgen snart slut och imorgon börjar jag på mitt nya jobb. Är så nervös men också för trött för att vara det. Det är ju så här livet är för många med barn men ibland, eller faktiskt ganska ofta, kan jag sörja att mina barn inte bara är 5 och 7 år och följer den kurva som finns. Tänk om de kunde leka med varandra och följas till lekparken? Tänk om Gry inte hade behövt känna sig ensam och vilja ha någon att leka med hela tiden? Tänk om det hade kunnat få vara lite lättare? Att bara åka allihopa till en lekpark eller ett badhus? Nu är ju livet precis just så här som det är och jag är ändå så himla tacksam för mina 200%-iga veckor. För alla kramar, alla skratt och alla kvällar när jag får somna till deras lugna andetag. För att jag, precis alldeles nyss, fick höra av Gry: tack mamma för att du gjorde en så bra dag till mig idag. Så här är livet.
