På sista tiden har jag varit på ett dåligt ställe. Det är där jag hamnar när jag under för lång tid utplånat mig själv och varit oärlig mot min person. Jag fungerar ofta så, jag kör på tills jag börjar känna mig väldigt skavig och då måste det ut direkt och sen känns det bra igen. Min önskan är att jag på sikt ska känna mig skavig mindre ofta genom att våga ventilera och analysera varje liten vrå i min hjärna. Låt mig börja från början. Ni vet att jag mer än en gång känt mig ointressant och lite stressad kring detta med att blogga. Varje gång peppar ni mig och säger att jag ska bara göra det som känns bra för mig och jag uppskattar det så in i bomben ska ni veta. MEN, det är inte så lätt. Vissa av er är/har varit i bloggvärlden själva och som med mycket annat är det omöjligt att inte känna hetsen, fastän jag vill vara en person som bara bloggar när jag har något att säga. Nu ligger min blogg på en portal och det är ju superkul, men samtidigt en sån otrolig press. Nu har jag ju en arbetsgivare som jag ständigt vill göra nöjd, kollegor att jämföra mig med (JAG VET ATT MAN INTE SKA DET MEN HUR LÄTT ÄR DET?!) och en ständig känsla av stress. Jag är väldigt stresskänslig och hänger upp mig på alldeles för onödiga saker. Mina bloggkollegor skriver till exempel saker som att det "händer en massa kul nu", det är "en massa projekt på G", det skickas vip-inbjudningar och mailkorgen är ALLDELES FÖR FULL. Jag känner inte igen mig alls i detta och känner då en stress över att jag kanske borde ha mer att göra? Varför har jag ingen vip-inbjudan någonstans? Dessutom ska vi skriva inlägg som passar säsongen och sedan ska dessa pushas på Facebook i olika grupper. Jag, som hade slutat med Facebook för att det stressade mig för mycket, har nu skaffat det igen och sitter och scrollar igenom inlägg efter inlägg efter inlägg på både "min" portal och vår systerportal, där bloggare gör allt för att synas och växa. Alla har bilder med ljusa filter, kläder som kostar mycket, står med en nyfödd, rosettklädd bebis på armen, fixade hår och "knäpper en snabb bild" innan de ska iväg på nåt event. Jag har svårt att förstå hur alla bloggare hinner leva. Det är nog en alldeles speciell hets i denna "nivå", bloggar som är lite större till bloggar som är precis under de största, det krävs så OÄNDLIGT mycket av den som driver den för att den ska växa, då det kryllar av dem. Alla är i princip proffsfotografer, modeller, miljonärer, inredare och upptäcktsresande, om man ska tro det man ser och hur lätt är det att "tävla" mot? Är du en gigantisk bloggare redan, krävs det nog inte riktigt lika mycket och att förlora 1000 läsare i veckan känns inte lika mycket som det gör för till exempel mig. Att driva en blogg innebär en ständig tankeverksamhet. Allt du gör kanske kan förevigas och skrivas om. I vissa fall kan jag tänka mig att många också gör saker endast för att få saker att blogga om. I mitt fall känns det på något sätt som att jag lever ett dubbelliv, då många i min familj/vänkrets inte ens vet om att jag finns på Youtube/blogg. Vissa kanske vet det men vi pratar inte om det. Jag har liksom inget behov av att vara en bloggare 100% av mitt liv och därför tappar jag bort mig själv ännu mer. Vem är jag? Är jag den som sitter med vänner och äter god mat utan att ens ha med mig telefonen eller är jag den som fixar hår och outfit bara när jag ska ut på promenad för att skrapa ihop något material till bloggen? Kan dessa två vitt skilda personlighetstyper ens kombineras? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kollar min statistik och myser lite när den ökat men samtidigt blir jag så otroligt besviken när den minskat. Det är likadant på Instagram, ibland tappar jag flera följare efter en specifik bild och då börjar jag helt plötsligt bli mer medveten om vad jag ska lägga ut, kan få för mig att jag bara ska lägga ut helt opersonliga bilder, för det verkar ju populärt. Kanske måla naglarna i nån cool kombination, fota och sedan lägga ett filter på? Det fick ju en i mitt flöde supermycket likes på. Så här fortsätter det och till slut sitter jag, som nu, och känner mig HELT tom. Jag har ingen aning om vad jag ens kan fota och lägga ut på Instagram, känner mig så osäker på vem jag är. Min hjärna står helt stilla, inspirationen och orken är som bortblåst. Gällande blogginlägg har jag ingen inspiration, jag gör inget spännande och när jag väl gör något kul är jag "mig själv" och lämnar oftast både kamera och telefon hemma. På både blogg och Instagram förväntas man "nätverka", du ska gilla ALLAS bilder, lämna käcka kommentarer med hjärtan och blommor, svara på varje kommentar fast du egentligen vill sitta och leka med ditt barn samt skriva superlånga mail hela dagarna. Du ska dessutom alltid hålla ögonen öppna efter nya projekt, samarbeten, sponsringar, bud och tävlingar du kan ha. Hur fan orkar ni, alla bloggare? Vad vill ni uppnå? Jag skrev ett sista inlägg om våra tvillingar förra veckan och då sköt min statistik i höjden, i övrigt ligger den på rätt samma nivå hela tiden. För att spräcka bubblan nu till er alla som tror att jag är någon superrik person, jag tjänar 1500:- i månaden på bloggen just nu. Det ska sedan faktureras via ett företag och skattas på, så ungefär hälften är kvar. På Youtube är det några hundra. För att tjäna mer måste jag gräva ännu djupare i mig själv och skriva ännu mer inlägg som jag sliter ut från min själ och sedan jobba stenhårt för att sprida dem runt internet några varv och det pallar jag inte. Vad finns liksom kvar av er som lever detta liv när blogg, Instagram, Facebook är borta? Kan ni njuta av livet utan att tänka på att ta en bild på era barn precis när de är som sötast för att den kommer ge massa nya följare? Kan ni ha kul, riktigt kul, utan att känna behovet att berätta om det för att det genererar mer läsare? Kan ni sitta och leka med era barn och lägga bort telefonen i ett annat rum? Under senaste tiden har jag insett att jag håller på att utplåna mig själv och kommit fram till några övningar man kan göra då som jag vill dela med mig av: 1. När du åker bort någon/några timmar, lämna mobilen hemma! I mitt fall har Leif ofta med sin så att vi kan nås om det skulle vara något. 2. När något i din omgivning är alldeles underbart vackert eller gulligt, ta en bild om du måste, men spara den till dig själv! Framkalla den, spara den i ditt barns fotoalbum eller lägg den bara djupt in i ditt minne och plocka fram den när du vill. Saker kan vara vackra även när du är den enda som ser det. 3. Gör saker utan att berätta om det eller fota det! Ät en JÄVLIGT god middag utan att ta en bild av den, maten är minst lika god ändå! Umgås med alla dina favoritmänniskor utan att känna ett behov av att berätta det för hela internet, DU ska ha kul och om ingen vet det har du ändå kul. Är din bebis alldeles utomordentligt söt när hen gör något? Lägg bort telefonen och njut av stunden! Du behöver inte filma det! Med detta sagt, vill jag återigen säga att jag är så jävla nöjd med mitt härliga gäng jag har här, på Instagram och på Youtube. Jag verkligen älskar er och allt ni gör för mig och jag hoppas att ni känner det, fast jag är rätt dålig på att svara på kommentarer och mail just nu. Det kanske kan tyckas lite malligt, men när jag kommer till den här platsen, då jag börjar slipa bort mina egna kanter för att passa in i Den Perfekta Mallen, då brukar jag kolla på mitt Youtube-klipp och inse att: "Ja just ja, jag mådde så här då också och sen slutade jag med det." Ni säger ju att ni gillar min blogg för att den visar ett vanligt liv och i vilket vanligt liv fotar man sin frukost uppifrån varje morgon? Inte i mitt.
