Jagär SÅ less på: | Elisabeth Lindroths blogg

Att vara hemma hela dagarna. Att vara den som tar 97% av promenaderna med både vagn och hund i konstant blåst. Att vara den som både ammar och går minst tre promenader per dag. Att vara den som på grund av punkterna ovan alltid är hungrig och arg. Att vara den som alltid får höra att jag borde äta och dricka mer. Att vara den som trots att jag alltid får höra det, ändå inte för den delen får mer tid till att äta och dricka. Att vara den som alltid får höra "Du ser trött ut." Att ringa Leif och bli arg för att han inte svarar, eftersom jag är avundsjuk på honom som säkert sitter i möte (ÅHHHHH, sitta i möte!! Prata med vuxna!) Att vara den som har dåligt samvete över att hon fick somna om efter att Leif åkte på jobbet. Att vara den som alltid har dåligt samvete eftersom hon är den som just nu gör 97% av allt med bebin. Att vara den som alltid ska ta beslut och ta reda på saker. Att vara den som eftersom hon alltid har kontrollen också alltid har dåligt samvete om något blir fel. Att ta på sig ansvaret när bebin inte bajsat på tre dagar eftersom hon är den som ammar (kanske också ätit mycket vitlök?) och också gett större delen av smakportioner (har jag gett för mycket?) Att alltid vara den sura i paret eftersom dagarna är en konstant upprepning av varandra. Att sakna mig själv. Att försöka få barnet att somna och sen när Leif försöker somnar han direkt. Att känna sig så jävla ensam. Att vilja köpa glass och njuta i solen som alla andra men alltid ha en hund med sig och inte kunna gå in någonstans. Att få höra hur mitt barn ska reagera i olika sammanhang. MITT BARN. Jag vet hur han reagerar, inte DU. Att göra allt på dagarna (inklusive detta inlägg) ackompanjerad av ett konstant gnäll. Att vilja gråta hela tiden. Att svettas hela tiden eftersom det blåser hela tiden = ullinlägg och mycket kläder kring mjölken. Att alltid vara den slutgiltiga trösten och aldrig få lämna nejden eftersom vi inte kan trösta vårt barn verkar det som. Att bli uppäten av en bebis som äter mer än vanligt och ändå inte få klaga över att jag går ner i vikt. Att skriva detta med konstant dåligt samvete eftersom alla verkar så jävla lyckliga. Att fortfarande, när Åke är fem månader, inte få gå utanför dörren själv, utan att få frågan om vart han är. Leif ska på festresa med jobbet nu och vara borta två dygn, hur många gånger tror ni han kommer få svara på den frågan då? Att vara så.jäkla.trött men inte våga säga det eftersom alla andra mammor klipper och klistrar och har kalas med pompoms i sina vita, välstädade hus hela tiden. Jag orkar inte ens ta ut soporna. Att känna mig som en usel mamma för att jag skrivit alla dessa punkter, ska jag inte vara lyckligast i världen nu? Och tacksam?! Att känna mig ännu mer värdelös eftersom jag egentligen har minst lika många punkter till jag vill skriva... Tack för att ni alltid lyssnar. Jag vill inte ha en massa tröstande kommentarer nu, i stil med "det är såååå normaaaaallllllllllt" och att det inte betyder att jag älskar mitt barn mindre, jag vill bara berätta det här för att försöka släppa lite på pressen och fasaden som vi småbarnsföräldrar alltid envisas med att gå omkring med. Om fler berättade om denna sida av livet också, skulle jag kanske inte ha lika dåligt samvete över mina känslor.

Om någon av er känner igen er i min svettiga ilska (läs: konstant PMS-känsla), snälla skriv bara typ HEJ!, så att jag slipper känna mig lika ensam.

Nu ska jag lyfta upp Åke som legat på mage och gnällt superlänge samtidigt som jag skrivit detta.

/Världens sämsta mamma