"Dom är döda" Exakt den meningen sa jag i telefonen när jag stod utanför sjukhuset i Skellefteå den där vidriga novemberdagen för tre år sedan. I andra änden av samtalet fanns min älskade vän Linda och jag minns så väl hur hon grät och att jag tänkte hur dumt det var att hon skulle behöva gråta på sin födelsedag. Samtidigt kändes hennes sorg så genuin och kärleksfull att den för alltid kommer att påminna mig om hur lycklig jag är som får ha en vän som henne. Året därpå var jag höggravid med Åke och så orolig att jag var på tillfällig paus psykiskt. Förra året kom all sorg jag inte hade tillåtit mig känna men i år känns det faktiskt nästan ingenting. Nu handlar det inte om något särskilt datum eller någon viss månad, sorgen kan slå till när som helst men jag känner verkligen att jag äntligen är mig själv igen, på så många sätt. Därför ser jag så ofantligt mycket fram emot att åka till Umeå idag efter jobbet, gå ut och äta god middag med kul folk för att fira Lindas födelsedag och äntligen försöka ta igen för all förlorad tid. Nu vänder vi blad och njuter av det som händer precis just NU! Ha en underbar start på helgen! ❤️
