Igår när jag vaknade var min sanslösa trötthet tillbaka, tillsammans med illamåendet. Jag jobbade till 18 och innan jag var hemma nästan en timme senare hade jag så ont i magen och någon sorts ångestklump i bröstkorgen som kändes enorm. Hann träffa Åke typ tre minuter och sen la jag mig i soffan, där jag stannade tills jag gick till sängen. I soffan tittade jag på Sofias änglar och grät. Grät ut klumpen i bröstet. Grät för allt hemskt i världen, alla stackars älgar som skjuts nu, alla barn som lever i osäkra hem, för alla kvinnor som tvingas gå igenom ett missfall (tänker på er), för att jag saknade Åkes fysiska närhet och för ungefär allt i hela världen. SÅ skönt och tårarna verkade liksom aldrig sina. Trötthetens klor satt så djupt i mig att jag somnade extra tidigt men veckans sugighet hade bestämt sig för att inte låta oss ha en bra natt. Nej, i stället skulle Ralf hålla oss vakna med ett evigt kliande, gnällande och slickande och jag grät tyst igen för att jag tänkte att han skulle dö (drama queen). Efter en nattlig dusch av hund lyckades han till slut somna och till slut också vi. Jag vaknade sen alldeles för sent (5.35) av att jag hade stängt av väckarklockan i sömnen, åt knappt någon frukost, lämnade lunchlådan hemma i kylskåpet eftersom den fick mig att må ännu mer illa och gick ut till bilen - som var täckt av frost. Hittade ingen isskrapa, bara ett tomt cd-fodral till David Bowie - the greatest hits (r.i.p.). Idag känner jag mig helt slut och lite avstängd. Det känns totalt omöjligt att veckan någonsin kommer att bli positiv och peppig. Kan ni inte berätta nåt kul och upplyftande som kanske kan vända denna dag och vecka? /en som känner sig ynklig Han på bilden hälsar att han mår bättre idag. Så pass bra att han låg på rygg med benen i vädret när jag kastade mig upp ur sängen i ottan. Rättvist?
