Nu tassar jag in här igen, med små försiktiga steg och kikar mig oroligt omkring. Det är ju inte första gången jag tar en paus under mina sju år(!!) med blogg men denna har absolut varit den när jag varit allra närmast att bara logga ut för gott. Det krävdes en månad, massa förändringar, mycket prat och många insikter för att jag nu åter sitter här vid tangentbordet och lite nervöst skriver. Är någon kvar? Vem är jag nu? Osv osv. Ni hör ju, dramatisk och analyserande som vanligt, det kommer aldrig att förändras.Orsaken till pausen var ju i första hand att jag blev rädd. Rädd för kritik till viss del men främst rädd för att "fel" personer skulle uppfatta allt jag skriver om fel. Att saker jag vill dela med er, mitt trygga gäng här, lyfts ur sin kontext och tolkas på ett vis jag inte hade tänkt. Mest var/är jag rädd att mina barn ska hamna i kläm. Under pausen har jag också tänkt så himla mycket på vad jag valt(?) att dela med mig av. Hur det på sista tiden varit mest om det jobbiga, samtidigt som så himla mycket vackert och kul pågått parallellt. Hur jag på något vis utmålat mig själv som någon sorts sorglig person och till viss del börjat tro att jag är det också. Jag har skrivit när det varit skavigt och tufft, det är lite det bloggen varit till för. Att jag delat saker som många tänker men inte säger. Ofta får jag kommentarer där ni berättar hur ni uppskattar min öppenhet. Sällan har jag tänkt på hur jag på något vis försökt gräva allt djupare i mörkret för att hitta mer material att skriva om eftersom jag märkt att det är det som uppskattas mest. Och någonstans på vägen har jag också grävt ut delar av mitt hjärta och energi. Mitt liv är rätt trist, ett så kallat vanligt liv. Jag har enormt svårt att tänka mig att någon alls skulle vilja läsa om vad jag gör en vanlig dag eller vad jag äter till middag. Därför har jag grävt där nere i djupet för att försöka hitta saker som lockar läsare, som gör folk nöjda och litegrann glömt mig själv. Det ÄR skönt att dela med sig men jag har tappat gränsen till vad som är skönt och vad som gör ont. Och det är där jag varit och funderat under denna paus. För så här, jag är en jävligt rolig person. Det säger jag, helt utan självdistans. Jag har MASSA energi och älskar att sprida den. Den sidan upplever jag försvinner lite i mörkret som jag valt att dela här och jag vill försöka blanda ut det lite mer. Samtidigt har jag också insett att jag inte behöver vara bäst. Jag behöver inte blogga varje dag, prestera hela tiden och få så många läsare som möjligt. Jag ska försöka hitta en nivå, ett sätt att hitta gränser och blogga för både er och för MIG.Så med det sagt... JAG ÄR TILLBAKA! Hoppas ni vill hänga med in i framtiden!
