Länge har jag i mitt huvud försökt formulera det här inlägget, alltså på riktigt i MÅNADER. Det är tankar som gnagt men som jag inte vet hur jag ska formulera och inte heller nu vet jag om jag kan.Jag vill nämligen prata om ensamhet. Om känslan av att inte passa in, vara för mycket och att vara filterlös. Om hur vi i dagens samhälle, både på internet och irl, dras till det enkla och glossiga. Hur vi inte orkar ta oss an det som känns jobbigt. VARJE gång jag nämner ordet tvillingarna känner jag hur många personer himlar med ögonen, vänder bort blicken eller slutar läsa/lyssna. Det kan så klart sitta inne i mig men det är så det känns. Samma sak känner jag när jag nämner Åke och hans problematik. För herregud, tänker kanske många, hur länge ska hon älta sina problem?! Kan hon inte bara acceptera och gå vidare?!Så här är det; jag har varit med om två mer eller mindre livsomvälvande händelser som väldigt få kan sätta sig in i. Det gör att jag har haft väldigt få personer att prata med och nästan ingen som helt och hållet förstår vad jag gått igenom. Att förlora barn i magen, dessutom två, samtidigt som andra av ens vänner också är gravida, det är fruktansvärt. Det är fortfarande fruktansvärt och det har satt djupa spår i mig. Men det är så med sorg, att man förväntas gå vidare ifrån den och sedan bli som vanligt. För om sanningen ska fram, ingen orkar prata med en sorgsen person dag ut och dag in. Men när folk har tröttnat, vad blir då kvar? En person som känner sig fel. Ensam. Utanför. En person som tydligt märker att det enkla, lyckliga och i någon mån, ytliga, är det man dras till. Kvar sitter man i sin sorg och önskar att man kunde vara allt det man inte är. Sedan går det en tid och plötsligt kommer ens efterlängtade, levande barn. Äntligen kan man få vara del av en gemenskap! Slippa sitta i sitt mörker och avundas alla deras levande barn. Hurra!! Här ska promeneras med vagn, jämföras avföring och sovrutiner. Äntligen får man vara den glada och enkla! Efter några år kommer det fram att gemenskapen inte är så enkel när ens barn har autism. Återigen sitter man där och försöker komma in men på grund av sina och barnets begränsningar är det i många fall helt omöjligt. Återigen försöker man berätta, kanske ältar man, för man behöver älta. Och man kommer att behöva älta för alltid, för autism är inget som försvinner. Men när man tackat nej till inbjudningar nog många gånger hamnar man sakta men säkert allt längre bort från gemenskapen. För så är det, att allmänheten förstår olika. Vissa familjer skyller på att barnet kanske har en fotbollscup eller ridläger när vi andra kanske bara säger att det inte går för att det man blivit inbjuden till är för nära en trafikerad väg. En vanlig aktivitet är en så enkel ursäkt jämfört med en ovanlig. Och det är det enkla vi söker och strävar efter.Missförstå mig rätt nu, jag förstår till 1000% att det blir så här. Hade jag varit i en annan sits hade jag förmodligen betett mig likadant och till stor del helt omedvetet. Men nu är jag ju den som är i den ensamma sitsen, den som ingen förstår, tar sig tid att förstå eller hinner förstå. Det är väldigt sällan folk vill hälsa på och se min verklighet. Det är oftare att vi blir bjudna hem till andra, som vi ofta måste avböja på grund av Åkes situation. Det lämnar ju så mycket öppet för tolkning och jag tolkar det alltid som att ingen vill komma hem till oss för att se hur vi har det. Att det inte är lockande, inte enkelt eller roligt. Att det lätt blir så här förstärker också min förbjudna inneboende känsla jag har av skam. Att jag i vissa fall skäms över Åke, tar på mig hans beteende och hans diagnos. För det känns som att om inte han är värd att intressera sig för, då är inte heller jag det. Och då skäms jag ibland över oss. Som att vi bara är en tyngd för andra. Jag VET att det är dramatiskt och säkert överdrivet i mitt huvud men det tar upp stor plats likväl. Sedan Åke fick sin diagnos har mycket förändrats även för mig. Jag är inte samma person längre. Jag blir lätt obekväm i ytliga situationer eftersom jag hittat min plats känslomässigt och inte är rädd att gå ned på djupet. Djupet är viktigare och de få gånger jag är i sociala sammanhang vill jag inte fokusera på det snygga filtret utan det som finns bakom det. Kanske har jag därför omedvetet dragit mig undan vissa sammanhang, då jag känner att jag inte längre passar in. Det är tydligt vilka i min omgivning som tar emot oss med öppna armar. Som hälsar på som att vi är vilken familj som helst. För det är precis så jag vill få känna, som att vi duger som vi är. Att Åke kommer och kramar de som hälsar på endast iklädd kalsonger är helt naturligt för oss. Att han skriker och låter rör dem inte i ryggen. Jag tänker att de barn som får träffa Åke också får en bredare syn på världen tack vare honom. Att de till slut ser honom som en naturlig del, en som finns på sitt sätt. Att de inte ryggar tillbaka eller är rädda. För varje person som träffar honom och lär känna honom, sänks mina spända axlar något. Jag älskar att se Åke genom andras, varma och kärleksfulla ögon när jag annars är van vid att se honom genom okändas fördömande blickar. När det kommer till mig själv står jag stadigt i mina känslor. Jag har inte längre tänkt klösa mig fast i en gemenskap som bara tillåter det enkla. Jag vill få älta, känna, gråta och skratta. Hur ensam jag än må känna mig.
