Hej och hå vad det blev lång paus igen. Vill passa på att tacka för alla kärleksfulla och snälla tillrop på förra inlägget, så fina ni är!Har inte velat blogga eftersom det var rätt svårt att toppa det senaste inlägget, där livet kändes lite på topp. Sedan dess har jag dragits med jobb, massa tentor och uppgifter och den fruktansvärda separationsångest det innebar att lämna Olles hus efter tre veckor där (pga jullov). Min hjärna hade på riktigt flyttat in och när jag skulle återvända till min bortglömda lägenheten gick jag sönder litegrann. Drygt två år av detta har inte gjort att det blivit lättare, snarare tvärtom. Mer och mer fäster jag mig, flyttar dit mer saker och sedan när jag ska till lägenheten inser jag att inget finns kvar här.Tyvärr innebär flyttångesten också att det till viss del går ut över mina barnveckor, vilket känns så fruktansvärt orättvist mot barnen. Jag längtar efter dem dagligen när de är hos sin pappa, vilket känns överflödigt att ens skriva, men veckorna med dem förknippas så mycket med livet jag lever här, som jag inte vill ha. Förhoppningsvis kan jag snart se ett slut på det men mer om det sen!I alla fall, till råga på all separationsångest hamnade Olle och hans barn också i karantän, så mitt gäng kunde inte åka till deras under helgen. Detta innebar en helg för mig ensam med barnen, inomhus. Skrev om det här på Instagram också, för många förstår inte varför vi måste vara inomhus.Många förstår inte (FULLT FÖRSTÅELIGT) heller varför många av oss så kallade funkisföräldrar inte helt längtar efter helgen heller. När folk skriver saker som "FRIYAY!!!" på Instagram, känner många av oss tvärtom. Två dygn när barnets rutiner blir knas, när prio konstant måste ligga på att på något vis ändå upprätthålla dem, att försöka bemöta barnet med förståelse, lugn och med alla verktyg hålla humöret uppe. Det är inte lätt men vet ni? I lördags lyckades jag!När jag skulle somna (vilket var svårt eftersom jag försöker sluta med insomningstablett när jag har barnen pga blir SÅ SATANS trött dagen efter), tänkte jag att herregud vilken mamma jag varit idag! Inte kanske världens bästa men EN MAMMA. Inga större utbrott, varken hos barnen eller mig och rakt igenom rätt nöjda barn. När Gry skulle somna försökte jag förklara för henne så att hon förstod om hur Åke är. Det är inte lätt att som snart femåring fatta alla diagnoser och termer så jag sa helt enkelt att Åke är sju år i sin kropp men i hans huvud är han tre (psykologen som utrett honom estimerade detta). Hon funderade och klurade och jag tror att hon i viss mån förstod ändå. Jag sa till henne att hon är både lillasyster men också storasyster och att hon är så himla duktig på båda delarna. Det ÄR inte lätt att vara en trulig fyraåring som vill få bada ensam när hennes storebror slänger sig i badkaret för att han inte förstår hennes önskan. Det är så mycket hon bara får acceptera och i vissa fall också ge vika för.Samtidigt är hon väldigt duktig på att göra sin röst och sina känslor hörda och jag uppmanar henne hela tiden att fortsätta så. Men i lördags kände jag på riktigt att jag lyckats ge båda barnen ungefär lika mycket uppmärksamhet, tid och framför allt kärlek. Somnade nöjt och tänkte att imorgon kommer bli bra.Var det för att jag var så positiv? Ingen vet, men gårdagen började redan vid fyra. Det var ganska besvärat humör, liksom ett kliigt psyke hos Åke. Det går inte förstå varför så klart men han måste ju få ha sämre dagar också. Åke är en alltigenom glad unge men han kan bli så sjukt arg, från 0 till 100 på en sekund. Hans arga stunder varar max en minut men de är så intensiva att jag hela tiden försöker parera dem. Plus att jag väldigt sällan skriver om dem och hans mindre "positiva" sidor, för där anser jag att jag går över en gräns för vad som är för personligt.Däremot tror jag att den där personliga gränsen som många av oss så klart har, också bidrar till att bilden av hur livet som funkisförälder är inte alltid förstås. Många tror nog att det problem Åke har mest är att han inte har ett språk och det är det så klart. Men vad gör det med en människa att inte ha ett språk? Vad gör det med en människa att inte fullt förstå saker som för andra är helt självklara? Man blir frustrerad och den frustrationen MÅSTE få komma ut. Hur den gör det varierar och förklarar delar av varför jag inte vill eller kan gå ut där jag bor ensam med båda barnen och varför vissa andra situationer helt enkelt är omöjliga. Mest för min egna inre stressnivå men också för att det inte blir kul för någon av oss.HUR SOM HELST. Igår, när vi redan avverkat typ sex timmar vakna, blev Åke så där arg igen. När han blir arg brukar han låta ilskan gå ut över döda ting, kanske slå med öppen hand på en vägg eller ibland bara skrika. Fullt förståeligt, vi har alla varit där. Något han också tyvärr brukar göra och som jag SÅ KLART försöker få honom att sluta med, vilket inte är det enklaste eftersom han gillar att få reaktioner på något sätt, är att slå med sin öppna hand på fönstret. Igår kom ett sånt slag igen, med öppen hand och det redan gamla fönstret orkade inte mer.Jag satt i köket och hörde ett krasch. Fortfarande, bara genom att skriva om det, får jag hjärtat i halsgropen och igår när jag skulle somna var min puls så hög att den dunkade i ryggraden. Vi bor på andra våningen och min första tanke var: Nu ramlade Åke ut. PANIKEN. Jag skrek, Åke skrek och Gry, som var i samma rum som honom skrek. Åke blev så himla ledsen och sprang ut, tätt följd av sin syster. Jag smällde igen dörren till lekrummet (leksaker över hela golvet var täckta av splitter) och försökte trösta, förklara och kolla så att Åke inte hade skadat sig illa. TACK OCH LOV var det bara små skråmor men han var så himla ledsen och Gry var så orolig. Jag visste inte vem jag skulle krama och önskade att någon kunde krama mig.Gry löste det genom att säga: Mamma, du måste krama Åke, han tror inte att det där gick så bra. Alltså, denna kloka lilla storasyster!Allt löste sig, jag fick städa minutiöst, mina hyresvärdar var i vanlig ordning snälla och förstående, Åke fick åka till sin pappa och Gry och jag hade en underbar dag inne i stan. Hon fick välja en leksak för att hon varit så fantastisk och sen äta "på restaurang", som hon kallar även snabbmatskedjor.Vet inte egentligen vad jag vill säga med det här inlägget förutom att kanske återigen försöka tänka in allt det som inte syns mellan raderna och bilderna i ditt flöde. Funkisförälder eller ej, ingenting är som det ser ut och många kämpar så ini helvete i det tysta. För många av oss är det en vinst att få lägga sig en söndagkväll och inse att imorgon börjar vardagen igen och för vissa är det precis tvärtom. Huvudsaken är att vi försöker förstå och vara ödmjuka för att alla kämpar och gör sitt bästa och ibland bara behöver en kram. ❤️
