Just nu är Gry väldigt intresserad av döden. Eller, det har hon varit länge. Varken hennes pappa eller jag har hittills berättat för henne om de tvillingar vi väntade som dog och jag vet ärligt talat inte hur och när det är lämpligt att berätta det. På något vis har hon nog ändå snappat upp det, eftersom Leif (pappan) berättade för mig om något som hände under Allhelgona-helgen. Han hade då tänt massa ljus och Gry pekade på de två minsta och sa: de där två små ljusen, de är för tvillingarna. Rös när jag hörde det men samtidigt blev jag alldeles varm inombords. VILL ju att hon ska veta men vet inte när hon är redo att förstå.Jag tänker också så himla mycket på hur det är att ha två barn, varav det ena följer utveckling, kurvor och samhällets normer. Hur mycket som kanske undermedvetet läggs på henne i och med att hon ju är den som mest troligt kommer lära sig läsa först, få riktiga kompisar först och, om allt går enligt planerna, leva ett rätt normalt liv. Åkes liv kommer ju så klart att vara normalt ur hans synvinkel, men inte samhällets. Jag tänker också så otroligt mycket på hur orolig jag är för att något ska hända henne. Här vill jag lägga in en brasklapp och säga att SÅ KLART är jag lika orolig över att något ska hända Åke men det skiljer sig ändå lite åt. Om Gry skulle bli sjuk till exempel och behöva väldigt mycket uppmärksamhet och tid, hur skulle det ens gå med Åke då? Det är som att jag ibland vill så himla mycket för dem båda men åt så otroligt olika håll. Det är ju svårt för mig att sitta och säga hur det känns för en förälder med två normtypiska barn men jag kan tänka mig att man ändå drömmer om någotsånär liknande framtider för dem. I mitt fall är det ju lättare att se hur Grys framtid skulle kunna se ut men samtidigt inte. Jag blir på så många vis extra rädd om henne och jag vet ju innerst inne att hon är en sån fantastisk liten person och att allt kommer gå bra för henne. Samtidigt som jag tänker att bara om hon skulle bryta ett ben skulle vardagen med Åke bli så himla knepig. Jag är som en hönsmamma samtidigt som jag vill släppa ut henne och låta henne upptäcka världen. SAMTIDIGT som jag inte vågar lita på odds och sånt skit. Jag menar, chansen att bli gravid med tvillingar är enligt en snabb googling 1.4% och risken att de blir monoamniotiska (som för oss) är 1% av dessa 1.4% tvillinggraviditeter. Så oddsen har visat sig vara elaka förr. Mina tankar är som vanligt röriga men jag vet också att jag måste skriva ner dem innan de trasslar ihop sig ännu mer för att sedan försvinna. Men, som alla föräldrar till barn som växer upp i en rasande fart säkert kan känna igen sig i, man vill hålla i dem så hårt men samtidigt se dem bli självständiga. Det jag känner stämmer så väl ihop med Bodil Malmstens underbara dikt:Ingenting får hända digNej vad säger jagAllt måste hända digoch det måste vara underbart
