I snart en månads tid har jag gått och väntat på resultatet från den sista tentan från förra kursen. Den tenta som skulle avgöra om jag klarat hela min första termin som student eller ej. Igår kväll, när vi låga sjuka i sängen och kollade någon serie, kom resultatet. Jag tittade och sa sedan ingenting. Jag väntade till idag, mitt på dagen med att berätta för Olle. Jag berättade att jag klarat tentan och därmed hela min första termin.Varför valde jag att vänta med att berätta? Kanske för att jag den här tentan ansträngt mig hårdare än någonsin och faktiskt hade förväntat mig ett bättre resultat än under medel. Överallt, i gruppchatter och på sociala medier ser jag hur alla i klassen får högsta betyg, fast de också har ett liv vid sidan av. Visst, jag har jobb, blogg, barn OCH plugg samtidigt och SKA vara glad att jag ens klarat allt men känslan av att aldrig riktigt få känna sig bra är överhängande. Jag bara glider under radarn, läser, skriver och kämpar och ändå är jag aldrig någon av dem som säger att det gått kasst men ändå får bra betyg. Jag säger alltid att det gått dåligt och så visar det sig att det faktiskt också stämmer överens med mina resultat. JAG VET att betygen i framtiden inte kommer vara av någon stor vikt men för självförtroendet är de viktiga. Ska jag harva mig igenom massa terminer till utan att få skryta om att jag fått ett A? Eller ett B? Känner mig så matt, kanske också lite på grund av pågående pandemi i kroppen, men är det här liksom allt jag någonsin kommer att bli? En som precis klarar sina uppgifter, fastän jag verkligen försöker? Är det värt att må så här dåligt eller ska jag helt enkelt bara se det för vad det är, att jag testat plugga nu och kan fortsätta jobba inom handels fram till min pension? När jag skickade in den senaste tentan kändes det ändå rätt bra, vilket är så fruktansvärt med tanke på mitt betyg. HUR kan min hjärna känna att den gjort ett bra jobb när jag ligger under medel med mitt resultat? Hur som helst, jag såg ett bara dyra (900:-) byxor på Gudrun Sjödén som jag bestämde mig för att köpa som en belöning om jag klarade första terminen. Nu när jag vet att jag klarat den känner jag mig noll procent värd ett par byxor. Mina förväntningar på mig själv har gått från att vara rätt skapliga till att nu knappt finnas. Sitter dessutom med en massiv uppgift som ska vara klar imorgon och nästa tenta som landar hos mig på fredag. HUR ska jag klara mig mer? Känns som att jag haft så tur hittills och hamnat precis över vad som krävs men hur länge kan jag hålla uppe den här lögnen? JAG ÄR INTE LIKA SMART som de andra i min klass, punkt. Måste försöka acceptera det för att kunna gå vidare men besvikelsen över att jag inte är tillräckligt smart är just nu för stor.Jag vet att jag ska vara tacksam, nöjd och stolt med tanke på hur mitt liv ser ut osv osv osv. MEN just nu går det inte. Jag är helt enkelt bara besviken och är därför inte värd att ha några byxor alls.