Vet ni, idag ska jag göra något som jag länge skjutit på. Något jag VET att jag inom kort måste göra men som känts alldeles för jobbigt och läskigt. När jag i somras passerade 40 och de flesta bitar i mitt liv äntligen börjat falla på plats efter år av snurrighet, kände jag att NU JÄVLAR. Jag tog mod till mig och kontaktade en PT, en personlig tränare. Visst, det kanske inte låter läskigt men för mig är det så. Under mitt liv har jag tränat en del, främst fotboll i måååånga år men i vuxen ålder har det blivit sporadiskt. Jag är taggad någon vecka och sen blir jag sjuk och så rinner det ut i sanden. Kanske har jag inte hittat rätt form av träning men mest troligt har jag inte hittat rätt form av motivation.Här kommer nämligen en bekännelse (som jag tror att många av er ändå kan känna igen er i?): träning för mig i vuxen ålder har till 20% handlat om lust och 80% av pressen från samhället kring hur jag bör se ut. Att åldras, att genomgå ett flertal graviditeter och ständigt matas med att "återfå sin kropp" eller att "tona" den, det är fan omöjligt att värja sig från. Sedan kan jag förstå att jag, som har en normkropp, vid första anblick inte ens borde behöva bry mig om dessa påtryckningar från samhället. MEN DET GÖR JAG. Det räcker med att jag får en kommentar från en äldre man på jobbet som insinuerar att jag "lagt på mig lite över sommaren" eller att någon äldre dam säger att jag "borde äta mer", så känner jag att min kropp inte duger. Antingen är den för mycket eller för lite. Jag har under nästan hela min vuxendom undvikit att gå på stranden eller till badhus. Inte för att jag inte anser mig duga, utan för att jag känt att min kropp hela tiden ska bedömas. På samma sätt har jag undvikit att lägga ut bilder av mig själv i bikini och liknande, för att inte vara en sån där jobbig person som å ena sidan lägger ut 893042389 bilder på chips men som å andra sidan ändå har en normkropp. Jag vill inte uppfattas som den som låtsas äta chips när jag faktiskt gör det. Jag vet inte om det har med åldern att göra eller för att jag insett att jag faktiskt älskar att bada, särskilt med mina barn, men på sistone har jag ändå vågat klä av mig alltmer. Det viktigaste är att jag i princip slutat bry mig om vad andra tänker, för herregud andra tänker nog mest ändå på sig själva. Vad är jag för uppblåst person som tror att alla går och tittar på mig på stranden? Och OM nu någon skulle göra det, vad gör det? I somras vågade jag till och med posta en story av mig själv i bikini, egentligen främst för att jag precis då, efter ett ljummet kvällsbad, tyckte att jag såg så genuint lycklig ut. Jag älskar att få känna mig så lycklig. Det tog inte lång tid innan kommentarer om min kropp började strömma in, mest från de som jag upplevde mådde dåligt över att min kropp ser ut som den gör TROTS allt chips, alla graviditeter och 40 år på nacken. Självklart blev jag obekväm, det sista jag vill är att åsamka någon annan ångest men samtidigt, det är liksom så här min kropp ser ut? Jag delade ett gäng storys efteråt och förklarade att min kropp har dolts i många, många år. Att den mår kasst efter snart åtta års sömnbrist, usel kost, stress, oro, sorg. Att jag har ständiga problem med gallan, värk ungefär i hela kroppen och inte längre är stark nog för att våga mig ut på promenad ensam med Åke. För mig väger allt det negativa tyngre än att mina magrutor av någon oförklarlig anledning syns. För så här ligger det till; min snart åttaåriga son väger omkring 35 kilo. Han är otroligt fysisk och kan få för sig att bara lägga sig ned på marken likt en trotsig tvååring. Skillnaden mellan två och åtta år är att det inte är helt enkelt att lyfta upp honom och frakta honom från plats A till plats B. Det här är för mig otroligt begränsande och gör att jag inte längre vågar ge mig ut med Åke ensam. Efter varje barnvecka har jag så, så ont överallt, inte bara efter att ha sovit med barn fulla sängen utan också efter att ha blivit ryckt i, hoppad på och nypt. Jag känner mig svag och det skrämmer mig att Åke bara kommer att bli större. Att kontakta en personlig tränare för första gången och att återigen börja träna är endast på grund av att jag vill bli stark. Det är också första gången jag vill börja träna utan att bry mig om utseende eller någon jävla tonad kropp. Nu vill jag träna för livet, för mina barn och mig själv. Jag är livrädd. Att lägga min kontroll i någon annans händer ÄR läskigt och att kontakta en okänd person och säga: hej, jag behöver träna för att orka med min åttaåring, det hör nog inte till vanligheterna för en PT. Men så är det och jag hoppas innerligt att synliga magrutor ska sluta vara ett bevis på en frisk och stark kropp för jag har nog aldrig varit så svag och trött som jag är just nu. Jag hoppas att livet som motivation ska göra skillnad för mig och att jag kanske när nästa sommar kommer kan våga mig ut på en mysig promenad med min son.
