Tack för alla fina ord efter gårdagens blogginlägg. Märker att detta ämne berör väldigt många, var länge sedan jag fick så många meddelanden på Instagram. Tack för att ni också delar med er när jag gör det, känns så förbaskat fint!Jag tänkte avrunda detta ämne för denna gång genom att försöka förklara hur min uppväxt och alla känslor kring den fått mig att se på mitt egna föräldraskap. Ni vet ju att jag nämnt ett gäng gånger att jag länge bestämt mig för att inte försöka få barn och att jag till slut valde att försöka när jag var något äldre än många (här uppe i alla fall). Jag var helt enkelt livrädd för att jag ärvt min pappas föräldragener, vilket så klart är helt knäppt att tänka men så var det ändå. Min skräck över att sätta oskyldiga barn till världen för att sedan behandla dem illa var total. Inte för att jag någonstans i mig kunde känna att jag skulle behandla mina framtida barn illa, utan för att jag tänkte att kanske kom den sidan fram först när barnen kommit. När jag till slut bestämde mig för att försöka bli mamma var det till 100% för att jag hoppades på att Leifs urstarka, goda sidor skulle finnas där för mina barn. Detta sätt att hela tiden racka ner på mig själv redan INNAN jag ens hade barn, det satt kvar och sitter till viss del kvar än. Men när Leif och jag levde ihop såg jag alltid honom som huvudföräldern. Den bästa för barnen och den som skulle se till så att de faktiskt skulle kunna bli bra personer. Detta är så klart sant, hans gener är jag fantastiskt tacksam för men för mig krävdes det att vi separerade tills jag började få syn på mina egna. Och under de år som gått har allt fler dykt upp och jag har insett att jag nog inte är så bedrövlig mamma ändå. Herregud, jag älskar ihjäl mina barn och jag skulle göra ALLT för dem. Dessutom är jag noga med att visa och säga det så fort tillfälle ges. Bara där är jag ju LÅNGT över min pappa, fastän det så klart inte är en tävling. Alla föräldrar tvivlar ju på sig själva till och från (viiiiisst?) och ibland, eller rätt ofta, har jag fortfarande ytterst svårt att ens fatta att jag är en förälder. En sådan som två barn ser som sin trygghet. För på något märkligt vis har jag alltid tänkt att föräldrar automatiskt blir trygga direkt de får sina barn. Aldrig någonsin tvivlade jag på att min mamma var en klippa när jag växte upp. Ändå pågick säkerligen dessa tankar om osäkerhet i hennes underbara huvud flera gånger också. Det blev så tydligt för mig idag när jag hämtade Gry från förskolan. Vi kramades och när vi gick mot bilen ville hon bli buren en liten bit. Visst, hon är fem år men efter en vecka ifrån henne får hon gärna vara min lilla bebis. Hon begravde sitt lilla ansikte mot min hals och sa: OJ, så gott du luktar! Jag frågade vad jag luktade och då svarade hon: Du luktar mamma. Herregud vad det gjorde mig glad. Att min mamma-lukt får vara så god för mitt barn? Det är egentligen allt jag begär, att hon förknippar min lukt med något bra. Att hon kan andas in mig och känna trygghet. När de hade somnat ikväll (efter den absolut lugnaste läggningen på VECKOR), låg jag där och bara njöt. Inklämd på en plats mellan dem så liten att jag egentligen inte borde ha rymts. Med en arm och ett ben över mig och ett sjuårigt, mjukt ansikte mot mitt. Jag är min pappas barn men jag är inte min pappa. Jag är mina barns bästa och godast luktande mamma.❤️
