Jag tror att alla föräldrar kan hålla med om att det finns ett före och efter när det kommer till barn. Livet förändras ju drastiskt med en eller flera till personer i det, så klart. För mig finns det ett tydligt före och efter när det kommer till Åke. Ibland kan jag se tillbaka och knappt ens minnas vad jag visste eller tänkte om autism, var det något alls? Det jag vet är att jag, innan jag fick barn, tänkte att det värsta som skulle kunna hända var att ens barn dog i magen och man fick gå omkring med det så i flera dagar. Det drabbade mig. Jag vet att jag också tänkte att det vore jobbigt om mitt barn inte var friskt men npf-diagnoser fanns aldrig ens på kartan. Jag hade liksom ingen aning om hur vanligt det var, kanske kunde jag på min höjd se något barn som avvek från normen och tänka (som jag tror många gör) att jag inte avundades den kämpande föräldern intill. För mig fanns det två sorters diagnoser på människor, det var adhd och autism. Adhd innebar endast att det var svårt att sitta stilla och autism var ungefär den raka motsatsen. Min bild av en person med autism var en som höll sig tyst, lugn och gärna ensam. Den var kanske väldigt smart men inte social och eventuellt hade den också ett specialintresse. När Åke sedan kom och redan från början var så otroligt glad och social minns jag att jag andades ut. Han tog ögonkontakt, skrattade mot och med mig, så autism var uteslutet. För ingen med autism tar ju ögonkontakt, det har man sett på film. Inte heller uppskattar de fysisk beröring eller nya människor. Åkes första och mest använda ord är "hej". Han har alltid hälsat på alla och gör det fortfarande. Så gör ju inte en med autism, där viker man snarare undan blicken och går åt ett annat håll. Han älskar att kramas, att lägga sin hand på ens kind och titta en i ögonen. När Åke sedan blev äldre och ordet hej inte fått sällskap av så många andra och när hans allt större kropp börjat krama och gå mot okända människor, då började personer i hans omgivning ändå fundera. Ska det vara så här? Och så skulle det vara. Åke skulle vara så här. Han har autism och han är jättesocial. Han är kanske FÖR social. Han vill gå fram till okända människor han möter utomhus för att handgripligen ta ner glasögonen som de satt uppe på huvudet, FÖR DE SKA VARA PÅ NÄSAN. För sån är han med, en pojke med kontrollbehov och tvångstankar. Saker ska vara så oerhört rätt och riktigt att när de inte är de (är det någonsin helt perfekt?), då bryter han ihop. Han kan få utbrott när han själv kör in en bil under sängen och inte får ut den. Han kan få ett till utbrott när jag tar fram bilen och han sen kör in den under sängen IGEN. Han kan bli rosenrasande om han tappar en makaron på golvet eller om någon låser in sig på toaletten. Han blir ofta arg när vi inte förstår honom. Eller arg, snarare frustrerad. Han blir så himla glad när vi lyckas fatta vad han vill. Han skakar med händerna, han dansar med fötterna och slår på fönstren. Han gör inget som jag tidigare visste att en person med autism gör, eftersom personer med autism är SÅ HIMLA OLIKA. Dessutom porträtteras de ofta som någon sorts folkskyggt geni utan personlighet i filmer och serier. Jag är inte blind, jag ser hur folk, främst vuxna, stirrar på honom med avsmak och förvåning ibland för att han inte beter sig som han "borde". Det gör så satans ont, för sen Åke blev min har min värld förändrats. Han har öppnat upp mig, breddat min syn och gett mig en acceptans som jag tidigare inte haft. Jag vet att många tittar på oss när Åke skriker eller låter på sina särskilda sätt, kanske tänker de att de inte avundas oss föräldrar som kämpar. Då tänker jag, att jag inte avundas dem som missat Åke, som lever i sin trånga värld utan hans dansande fötter och gulliga tjut. Och jag tänker att från och med Åke, är jag en bättre människa.
