Alltså senaste tiden i mitt liv har varit sånt kaos. Jag vet egentligen inte vad som är orsaken, mest troligt är alla små orsaker skyldiga. Kanske har en flytt med två barn till två andra barn och deras pappa bidragit? Där jag haft sånt fokus på att alla ska trivas, att ingen ska ångra sig (Olle alltså) och helt glömt bort att det faktiskt varit en ganska stor omställning även för mig. Att båda mina barn bytt skola, med allt vad det innebär, gjort att jag stressat lite extra. En som saknat sina gamla vänner, varit rädd och nervös och en som ska börja åka taxi helt ensam och börja ettan på särskolan. Kanske har min egen skola stressat mig en hel del också, med nya, svåra kurser med bara engelsk litteratur, ett barn som jag gärna vill ha hemma från förskolan så mycket som det går, både för att slippa pendla men också för att få njuta av sista året utan skolplikt. Kanske har det faktum att jag av mina otroligt snälla lärare fått möjlighet till att lämna in uppgifter en vecka senare, på grund av mitt liv med Åke, bidragit. Att jag hela förra veckan satt och skrev en ENORM tenta, samtidigt som en ny kurs inleddes, med ny litteratur, nya föreläsningar och nya krav.Kanske tänkte jag att en härlig och avslappnade "influencer-resa" med ett gott gäng tjejer till Vasa i Finland skulle vara perfekt att klämma in mitt i allt det. Kanske satte jag upp ett mål att jag innan resan skulle ha fått in min ENORMA tenta, för alla andra hade ju ändå lyckats få in den i tid, nog skulle jag klara det med bara några dagar extra. Kanske gjorde stressen att min rygg låst sig så till den grad att min högra käke nästan låste sig och jag behövde uppsöka inte bara en, utan två olika ryggpersoner för att få hjälp. Kanske insåg jag att stressan började bubbla över när jag vaknade två minuter innan min andra ryggtid skulle börja och jag körde dit med andan i halsen och inte blev en vettig människa igen efter det. Kanske insåg jag också det när jag skulle handla på Coop och mitt betalkort var borta och jag fick veta att det hade jag glömt där för några dagar sedan. Kanske insåg jag det också när jag körde över trottoarkanter, gick 10 tusen steg en dag inomhus utan att veta hur och när jag, kvällen innan resan skulle äga rum, kände att jag fysiskt inte ens orkade gå ner i källaren för att hämta en väska, än mindre packa. Lägg där till nattliga svettningar, skammen över att tentan inte alls skulle vara klar innan jag åkte och att jag skulle behöva spendera hela resan med att veta att jag när jag kom hem skulle spendera HELA helgen åt att skriva den klart. Men samtidigt, när allt är stressigt, är det inte då man ska UNNA sig? Åka bort på en lyxig resa, släppa allt och bara tänka på sig själv? Man ska väl inte dra ner på det härliga? Man ska väl välja bort det farliga?Kvällen innan låg vi i soffan och såg en serie. Jag var så stressad att jag inte ens gick och kissade fastän jag verkligen behövde, för det fanns inte tid. Jag skulle ju packa. Jag började få ont i lungan (ångest) och i min gamla galla som gjorde sig påmind. Kände bara att HUR kan jag inte ens känna en procents förväntan inför den otroliga resa jag fått chansen att åka på? Varför var jag så otacksam? Började fantisera om att helt plötsligt få två dagar "lediga" hemma i stället. Där jag kunde ta promenader, andas och skriva den där satans tentan utan stress som flåsade mig i nacken. Skickade sms till mamma (blir aldrig för gammal för det) och skrev att jag nog inte ville åka till Finland, samt även min bästa Amanda i min klass som alltid förstår och fick genom dem bekräftelse på att mina känslor var fullt mänskliga. Olle var så klart också enormt stöttande men vet ni? Jag SKÄMDES. Skämdes för att inte orka med att ha roligt. Skämdes för att det kändes roligare att vara hemma. Skämdes för att jag kände mig otacksam och dålig. Efter en minst sagt orolig natt avbokade jag resan. De som ordnade den var så klart otroligt förstående och fina och jag kunde njuta av att följa deras uppdateringar under de dagar de var borta. Jag kunde njuta eftersom jag insåg att jag inte hade räckt till om jag hade åkt. Jag hade inte orkat vara en vettig förälder när barnen kommer sen idag och jag hade inte kunnat lämna in tentan sent på fredag kväll, som jag nu gjorde. Jag kan ärligt inte minnas när jag känt mig så genuint tillfreds och lugn senast som jag gjort de här dagarna. Så stolt över att jag lyssnade på kroppen och hjärnan. Att jag tog alla läskiga och farliga tecken på allvar och inte tillät dem att bli värre. Självklart kommer jag ändå säkerligen vara en bitvis sur och stressad mamma även denna mammavecka men lugnet i att jag gav mig själv det här utrymmet sitter i fortfarande. Nu är jag redo för att låta detta lugn blanda sig med kaoset som fyra barn på intågande innebär. Tar återigen med mig vikten av att stanna upp och lyssna. Och herregud, jag är bara EN människa, varför ska jag hålla på att jonglera flera olika liv samtidigt? Puss på er, hoppas ni fått en bra start på veckan och försöker stanna upp och lyssna in ibland. Vi är bara en människa, med en kropp och ett liv.
