Alltså, det jag strax ska ge mig ut på är något jag egentligen inte vågar, eller borde. Borde, för att det innebar att jag var tvungen att be om hjälp av barnens pappa och även Olle för att det skulle gå att lösa. Avskyr att känna skuld och dåligt samvete över att be om hjälp och även lämna barnen hos sin pappa tidigare för att jag ska göra något HELT ONÖDIGT? Eller, onödigt är det ju inte men det är inget obligatoriskt, som att jobba eller åka till skolan. Inget som jag egentligen någonsin brukar göra.Låt mig förklara; i början av veckan såg jag att mitt favoritmärke när det gäller outdoors-kläder, Astrid Wild, frågade på sin Instagramom det fanns någon som ville följa med dem på några dagars glamping med massa roligheter och även fotografering med deras kläder. På ren impuls skrev jag: JAG VILL! Tänkte sedan inte mer på det, då jag hade en del att stå i och ganska många också (så klart) ville hänga på. Samma kväll fick jag ett meddelande om att jag skulle få åka! Blev 100% glad och 78% stressad, för hur hade jag egentligen tänkt? Varför ska jag ens få göra nåt så här kul under min barnvecka? Hur kan jag ens försvara det för att våga be om hjälp? Samtidigt, hur ofta kommer en chans likt denna?Klurade och planerade, tänkte på min stora uppgift som ska lämnas in på tisdag och bestämde mig för att hinna klart med den idag. Barnens pappa tyckte SÅ KLART att jag skulle åka och att barnen skulle få komma till honom ett par dagar tidigare och sen var det bestämt! Jag bokade tåg och insåg sen: vad har jag gett mig in på? Jag ska åka nattåg ensam, komma fram till Stockholm ensam imorgon bitti, träffa folk jag aldrig ens pratat med och sedan åka till VÄRMLAND och bo med dem två dagar? Dessutom ska jag agera någon sorts modell(!!!?) för deras kläder och herregud så nervöst allt känns. Men också så satans kul.Också till viss del en utmaning för mig, att våga göra något helt nytt, köra bil där jag aldrig varit, besöka ett landskap jag endast varit i ett par timmar för att se hockey och liksom bara släppa kontrollen och hänga med. Tror och hoppas att jag kommer ha sjukt roligt och komma hem full av energi och roliga minnen i bagaget.Men det här med att åka ensam och inte känna någon innan? Det är annars alltid en trygghet att ha någon att planera packning med. Typ: vad ska man packa? I vilken väska? Vilka skor? VILKA BYXOR?! Osv osv. Jag ska ta med mig en bok, bara det känns som en ljuvlig lyx.Nu är jag hemma i lägenheten, har precis skrivit klart min uppgift(!!!) och ska gå och handla middag och reseproviant. Måste ha med mig en hel del chips för att överleva i skogen misstänker jag. Lovar att uppdatera friskt på Instagram och berätta ALLT när jag är hemma igen!NU ÅKER VIIIIII!
