Jisses, vad dagarna rusar förbi nu! Jag jobbar väldigt mycket och försöker samtidigt hänga med i en ny kurs. Fråga mig inte hur jag gör det för jag vet inte om jag faktiskt lyckas göra det.Samtidigt pågår ju livet också och det har varit en ganska stor stress i mig kring Åkes framtid. Skrev ju om det sist angående hur det känns när ens barn (inte) börjar skolan och nu har jag äntligen en sorts fortsättning på den historian.Snabb sammanfattning; Åke har fått en autism-diagnos, den kom för två år sedan. Efter den har det varit mycket enklare att förstå, acceptera och försöka lära sig i den mån det går, hur det är att vara Åke. Han har ju stora svårigheter som andra snart 7-åringar inte har, främst på grund av sin brist på fungerande språk. Samtidigt har jag känt att jag vill veta mer, kunna planera någon sorts framtid i den mån det går och få ännu mer kunskap kring den lilla sol jag fått turen att dela livet med.Vi har vetat att inför hans skolstart i höst ska det ske en till utredning, för att utifrån den kunna veta var han ska gå skola. Som det ser ut just nu räcker det inte med att "bara" ha autism för att få gå grundsärskola, eller anpassad grundskola, som det under nästa år ska börja kallas. Med endast den diagnosen hade Åke fått gå vanlig, men anpassad skola, alltså gå med andra barn utan diagnos och det har varit min stora skräck. Jag tror inte att han skulle må bra av det alls, han är inte redo för det och kommer nog aldrig bli. Så därför har både Åkes pappa och jag sett fram emot denna utredning, för att se om det finns grund för honom att få gå särskola.Som vanligt tar det oändligt lång tid i denna maskin. Det är på inget sätt den fantastiska personalens fel, utan så klart en OTEEEROLIG underbemanning, vilket är ett helt annat inlägg. Vi skulle fått påbörja utredningen nu under hösten men vi hörde ingenting och helt plötsligt kom för en månad sedan ett mail att det var dags att söka skola inför hösten och att detta skulle ske i januari. Min stackars puls, som alltid är aningen förhöjd, pulserade på ett väldigt högt vis, vi hade ju inte ens fått veta något om utredningen!Kontaktade därför habiliteringen, något jag fått göra nästan alla gånger för att saker ska komma igång. Så var det även denna gång. Efter ett snabbt samtal var det igång och nu har vi gjort en föräldraskattning, alltså vi har fått kryssa i massa frågor om vårt barn som ska förklara ungefär vilken nivå han ligger på. Detta har även förskolan fått göra och förra veckan kom en psykolog och träffade Åke där. När allt väl var igång har det gått så himla snabbt för idag hade vi ett telefonmöte med psykologen som skulle fälla domen om vårt barns framtid.Ska jag ens nämna pulsen under detta lååååånga och plågsamt utdragna samtal innan vi fick höra beslutet? HERREGUD ALLTSÅ! För att få söka till grundsärskolan krävs alltså någon form av IF (intellektuell funktionsnedsättning) och efter detta långa samtal, där hon berättade om vad hon kommit fram till efter mötet och utvärdering av våra svarsfrågor fick vi äntligen veta det vi önskat. Åke har en måttlig intellektuell funktionsnedsättning, i mina öron var det det vackraste jag någonsin hört. Både pappan och jag pustade ut HÖGT i mikrofonerna när vi fick höra det och psykologen sa också det, att vi ska vara tacksamma för denna diagnos. Den innebär att Åke kommer få de allra bästa möjligheterna för att utvecklas precis som han ska och en omgivning som är anpassad och accepterande för honom.För några år sedan hade jag aldrig kunnat tro att en sån här diagnos om mitt barn skulle få mig att gråta av glädje men jag kan knappt med ord beskriva hur JÄVLA LÄTTAD JAG ÄR!!! Nu kan vi försiktigt se framåt och planera en gnutta mer och känna oss lugna och trygga. Älskade Åke, nu ska du få gnistra som den sol du är! ❤️Alla julklappar är klara och inslagna men detta var nog den bästa jag kunde ha fått! Imorgon ska jag krama Åke (och Gry) lite extra hårt, om jag får.
