I mitt arbete med att komma underfund med varför min självkänsla är så låg har jag till slut vågat kliva in i ett rum där det ofta är stängt och nedsläckt. Min pappas rum. Jag skrev ett inlägg om honom för sju år sedan, när han hade varit död 18 år. Nu är det 25 och man kan tro att det är något som ligger bakom mig, när det faktiskt är så att det ligger både bakom, under och framför mig hela tiden, hur mycket jag än försöker tro annat. Jag lyssnar på en podcast som heter "Älskade psykopat" (rekommenderas!) och dagens avsnitt handlar om en man som köpte sex och egentligen inte alls påminde mig om pappa. Samtidigt var allt som en konstant påminnelse. Inte själva sexköpet men hur mannens beteende började, fortsatte och sedan hastigt avslutades. Kvar satt alla utan några svar på sina frågor och ingen förmåga att kunna gå vidare. Pappa var för mig helt ouppnåelig. Nästan så länge jag kan minnas var mina föräldrar separerade och när han direkt flyttade in hos sin nya partner var det som att han hamnade ännu längre ifrån mig. Det kändes som att hur mycket jag än försökte, hur snäll och duktig dotter jag än var, fick jag aldrig den där bekräftelsen jag så innerligt behövde. Jag lever också med en konstant skuld för att jag ansträngde mig så mycket hårdare varannan helg hos pappa än resterande tid hos mamma, för där var jag ju trygg. Samtidigt kan jag inte komma ifrån hur det måste ha känts för mamma, som hela tiden gav min bror och mig den kärlek vi behövde men oftast också fick plocka upp spillrorna av oss efter varje pappa-helg. Jag tänker så mycket på att han flera gånger sa till min mamma när det var något bekymmer med mig, att det ju faktiskt var hon som ville ha ett till barn och att det därför var hennes ansvar att trösta mig. Hur jag så tidigt inte egentligen var önskad. När jag tittar på bilder av mig som barn vill jag bara gråta på grund av den ömhet jag känner för mig och min bror. Att vi redan på något vis var dömda till att bli bortvalda av vår egen pappa. Den där känslan av ensamhet, att bli bortvald och att inte passa in har hängt med mig hela mitt liv. Att aldrig duga, alltid söka bekräftelse och försöka med jävlart allt som finns i mig så att ingen ska tycka illa om mig. Hur dränerande det är och hur det färgar av sig på hela mitt liv. Att stå här, 25 år senare, med lika få svar fortfarande. Varför? Hur? Att aldrig få svar innebär också att aldrig helt kunna gå vidare. Innerst inne har jag inte ens svar på om hans död var en olycka eller något han själv valde, det har ingen. På så många sätt önskar jag att pappa hade fått hjälp med sina problem tidigare. Jag önskar också så mycket att min bror och jag hade fått hjälp för allt vår pappa fått oss att genomgå, som jag av förklarliga skäl inte vill skriva om här och knappt orkar tänka på. Mest av allt hoppas jag att mina barn ska kunna titta på bilder från sin barndom när de är vuxna utan att börja gråta. Och jag hoppas att min självkänsla snart kan få byggas från mitt liv och inte min pappas. Att min rädsla för att bli övergiven och bortvald inte ska få ha överhanden. Att alla andra ska kännas ouppnåeliga när det egentligen är jag själv som är ouppnåelig för mig själv. Den enda jag behöver bekräftelse från är ju mig själv just nu men det är så svårt när jag har den här bilden av lilla Elisabeth som lutar sig mot sin pappa för att försöka få kärlek. Hörrni, ska vi enas om en sak? Vi kramar våra barn mycket (när de vill), vi säger till dem och alla andra hur mycket vi älskar dem och framför allt, vi säger till oss själva hur jävla viktiga vi är.
