USCH vad jag avskyr att gnälla om samma saker OM OCH OM IGEN men låt mig få göra det bara en liten stund? Ska komma till något med gnället nämligen, så ni måste låta mig hållas här.JO, igår var vi ju då och pratade kök. Allt gick bra, förutom att det tog TVÅ timmar och jag höll både på att somna och svälta ihjäl. Däremot fick vi de lite mer deppiga nyheterna att leveranserna för närvarande är låååånga, något vi inte fick veta sist vi frågade. Detta gäller ju så klart hos de flesta företagen, vi har kollat med ett helt gäng. För mig var det en sån deppgrej, att denna hemska tid som ständigt flåsar oss i nackarna, aldrig tycks vilja jobba med oss. Målet är ju att vi alla ska kunna bo ihop lagom till att Åke börjar skolan i höst. Då kan man ju tänka att vad gör en vecka eller månad hit eller dit? JO, det innebär främst att om vi nu ska fortsätta bo här i lägenheten, måste jag ansöka om färdtjänst till Åke. Det är något jag så himla gärna vill slippa, det är nämligen inte alls så rolig eller snabb process, särskilt när det inte heller gäller för så lång tid. Jag är så himla less på att hela tiden gå och längta framåt, att leva i mina jävla packade påsar, packa påsar till barnen när vi ska till Olle över helgen och konstant glömma saker. Min hjärna snurrar hela tiden, jag blir snart galen på detta flackande liv. Det går ut över mitt plugg, mitt mående, min sömn och tyvärr också över barnen. Tror inte att de märker det men jag önskar så klart att de hade fått ha en mamma som trivs där hon är och inte bara drömmer om framtiden. Pratade med Olle om det här igår, att jag känner mig så förbannad misslyckad. Att snart fylla 40 och inte ens ha ett hem, ett ställe där jag har mina saker på hyllor i stället för väskor och påsar? Det var inte så här jag hade tänkt mig mitt liv som 40-åring. Och att ständigt blicka framåt, fästa blicken på en punkt och aldrig känna att man når dit, det ÄR SÅ JÄVLA TRÅKIGT. I morse när jag vaknade hos Olle, eller hos oss, eller vad man nu kallar det, ville jag inte kliva upp. Låg där i rummet jag älskar och min kropp bara vägrade röra sig. Den VILLE inte packa, den ville inte tänka på att komma ihåg varje pinal. Sen ville den inte packa in sakerna i bilen och allra minst ville den packa upp ALLA saker i min lägenhet. Att packa upp och ner är tortyr. Så idag, i stället för att skriva tenta, har jag mest stirrat. Packat upp lite motvilligt, handlat och sedan hämtat barnen som så klart gjorde att allt kännes miljarder gånger bättre. Men just nu önskar jag mig bara en sak när jag fyller 40. Ett hem. Med betoning på ETT. Har så klart koll på mitt mående och kände idag att nej nu är det dags att dra i någon liten handbroms. Min kropp är dessutom helt utslagen efter en av tio veckors antibiotikakur, så jag känner att något måste ske. Har avbokat saker som gjorde mig stressad, pratat massor och nu är det bara den där fula tentan som magiskt ska bli klar på två dagar. Slut på klag (för idag). Puss!
