Jag ska inte tråka ut er med mer covid-snack, det är ju redan överallt men ni som följer mig på Instagram vet att denna pest till sjukdom nådde vårt hushåll förra helgen. Den slog sina vassa, långa klor i Åke först och det är där jag vill stanna i detta inlägg. För när Åke blir väldigt sjuk är det inte som när alla andra barn blir sjuka. Låt mig försöka förklara.Så här; Åke har inget klassiskt tal. Han säger "hej" och några andra utvalda ord och försöker hela tiden säger fler och nya. Det är inga meningar som flödar ur hans gulliga mun men för oss som är med honom mycket är det efter sju år ändå ganska lätt att förstå honom. Ni alla som haft små spädisar vet hur det känns, den där tiden när man ibland önskar så innerligt att få veta var det gör ont, varför barnet är ledset eller bara nyfiket undra vad det tänker på. För mig har detta pågått i sju år nu, detta eviga gissande, analyserande och oroande. Har han ont? Är han allergisk? Vad har han ätit på förskolan? Vad tänker han på när han ler så där finurligt? Vad vill han göra idag? Frågorna tar aldrig slut och till slut får man nöja sig med att gissa och hoppas att man har någorlunda rätt.Åke är, som jag skrivit många gånger men aldrig kan skriva nog mycket, en sol. Hans blick, hans leende och hans varma kramar är en så himla stor del av honom. Jag kan se på hans hållning hur han mår ibland, och han kan visa sig med sitt kroppsspråk när något inte är bra. Spiller han något hämtar han en handduk och är han glad springer han runt och skrattar högt. Allt det som gör att jag kan prata med Åke och han med mig, har med hans kropp och mimik att göra. Genom hans kropp får vi ett gemensamt språk.Natten mot lördag förra veckan vaknade han upp. Hade jag varit piggare eller analyserat hans beteende lite mer noga hade jag kanske direkt fattat att något inte stod rätt till men de få timmarna med sömn tog överhanden då. I efterhand har jag (så klart) analyserat och till viss del (tyvärr) bannat mig själv för att jag inte var mer förstående och omhändertagande men just då var det bara natt och jag var trött.Efter att han försökt få upp mig väldigt länge klev jag motstridigt upp, bara för att några sekunder senare försöka rädda min säng undan från hans första spya. Vi sprang till toan och ett mindre kaos uppstod, främst i mig då, eftersom jag har något av en kräkfobi. Ganska snart därpå insåg jag att han också var otroligt varm men han började redan då vara så påverkad att det inte gick få inom någon sorts vätska och alltså inte heller febernedsättande. Här är det extra svårt med Åke, då förklaringar kring feber och nedsättande medels fördelar bara flyger över huvudet på honom och motarbetades med den lilla kraft hans kropp kunde uppbåda.Andra gången han kräktes var han så slut att han bara la sig på golvet i vårt lilla badrum och och fortsatte kräkas på rygg. Paniken i hans ögon när han fick svårt att andas är fortfarande etsad i min hjärna och jag vet ärligt talat inte hur högt jag skrek.Efter det försvann Åke. Hela hans språk, hans mimik och små ljud, som annars kan berätta så mycket mer än man kan tro. Utan febernedsättande och vätska blev han liggande i timmar, svävande mellan vaket och sovande tillstånd och med en blick som var allt annat än närvarande. Det var så fruktansvärt att se och uppleva, flera gånger trodde jag på riktigt att jag skulle förlora honom. Detta berodde så klart mest på att jag inte kunde få kontakt med honom på det sätt jag i vanliga fall kan.Tack och lov kom barnens pappa och med gemensamma krafter kunde vi få i honom febernedsättande SUP, som ganska snart kickade in och gav oss vårt barn tillbaka. Bara att få höra hans svaga "hej" igen och se honom uppe på benen var som en skänk från ovan. Han började dricka igen och hans tidigare helt vita mun återfick sin naturliga ton.Jag vet att jag ibland kan låta dramatisk och som att det är extra jobbigt när Åke blir sjuk men det ÄR extra jobbigt. När hans lillasyster några dagar senare också fick pesten, kunde jag ändå prata med henne. Hon kunde säga att hon hade ont överallt (något hon alltid säger så svårt att veta sanningshalten) och när hon senare också kräktes hann hon säga till sin pappa: Nu börjar jag kräka! Hon blev också i det stora hela mycket mindre sjuk och påverkad, kanske delvis för att hon direkt kunde få Ipren och sedan hiva i sig sanslöst mycket isglass.Här kan jag också flika in andra svårigheter som kommer när Åke blir sjuk. Hur han t.ex. kräktes på sitt tyngdtäcke och då jag inte kunde tvätta påslakanet direkt satte jag på ett annat. Detta var INTE något han kunde godkänna utan släpade bort det sju kilo tunga täcket från sängen, eftersom det numera inte såg ut som det skulle. En annan gång låg han i sin säng och jag försökte lura i honom en cocktail bestående av saft och Ipren. Han orkade inte sätta sig upp utan försökte sig på att dricka liggande, vilket resulterade i saft över barn och kudde. Om jag fick byta örngott till ett annat? HAHAHAH NEJ. Om jag satt där på kvällen och torkade ett saftblött örngott med en hårfön? JAPP.Nu ska jag strax sätta mig i bilen och hämta barnen och kan inte låta bli att vara så otroligt tacksam över det språk Åke faktiskt har. Det är så viktigt och nödvändigt för honom och för oss. Är också tacksam över att jag idag själv känner mig någorlunda frisk efter min egna kamp med pesten, som också kom när jag var som allra tröttast efter barnens sjukdom.Nu får det gärna dröja en stund innan Åke försvinner igen. ❤️
