Okej, varning för kanske det mest kärleksfulla inlägg jag någonsin skrivit men jag har inga andra känslor att bidra med när det kommer till det jag nu ska berätta om. För att få med hela bilden måste vi gå tillbaka ungefär ett år i tiden.Olle och jag har i perioder pratat om att förlova oss. För mig har längd på förhållande och klassiska tankar om "hur det ska vara" aldrig varit av vikt men för honom var det något han inte riktigt tänkt på, då vi ju inte ens bor ihop. För mig var snarare PÅ GRUND AV att vi inte bor ihop som en förlovning kändes rätt. Det var det vi kunde göra just där vi var, för att på något vis befästa vårt förhållande, för att ta ett steg framåt. Här är vi alla olika, jag vet, men för mig är det ändå något fint med att förlova och gifta sig. Jag är inte av åsikten att det har jag gjort förr, det ska jag inte göra igen, för herregud så lite man kan göra om man tänker så? "Fira jul kan jag ju inte göra igen, det gjorde jag ju förra året!". Hur låter det ens? För mig är det inte heller någon tanke om att jag "misslyckats" med mitt förra äktenskap, jag är stolt och glad över det och kan för mitt liv inte tänka att bara för att det slutade som det gjorde, måste nästa automatiskt göra det.I ALLA FALL, snacket gick om förlovning. Vi kollade ringar lite då och då och det var så himla svårt. Jag, som inte är en person som varken bryr mig om smycken eller vill lägga ett par månadslöner på dem, hade svårt att hitta något som kändes både fint och inte hutlöst dyrt. Summan för mig är totalt ointressant, det är själva handlingen som är dyrbarast.Tiden gick och vi pratade om att förlova oss i juli när jag fyllde år. Det blev inte av. Sedan tänkte vi att november, när vi varit tillsammans två år kanske vore något? Eller när vi ska ner till Stockholm? Jag hittade en ring som kändes som jag och som dessutom kostade ytterst lite - PERFEKT! Men där tog det liksom stopp. Tror att detta är något som kommit till mig med åren men jag orkar inte nöja mig längre. Jag vill inte känna att jag drar lasset, att jag ska fixa ringar, bestämma datum och vara den som tar upp det hela tiden - JAG VILL BLI TAGEN MED STORM!!! Är detta sista gången jag förlovar mig vill jag faktiskt inte vara den som bestämmer 99% av hela skiten. Trooooor detta är något som ändå känns igen hos er som läser? Handlar inte bara om förlovning, utan om det mesta i en hetero-relation, man ska TA TAG I SAKER, sparka igång, sätta snöbollen i rullning. Vänta evigheter på att män ska komma i samma fas som en, för helt ärligt, deras hjärnor är inte lika snabba när det kommer till att ställa om och ta beslut som innefattar förändring. Oj, sa jag att det här inlägget skulle bli det mest kärleksfulla någonsin? OOOPPS - det kommer, jag lovar!Jag sa helt enkelt inför vår resa till Stockholm, att så här känner jag. Vi har hela livet på oss att förlova oss, det är ingen stress men det ska kännas rätt för oss båda. Jag vill inte pressa, stressa och tjata mig till en ring utan jag vill att vi båda ska befinna oss på samma ställe just när det ska ske.Ingenting i vårt förhållande förändrades av detta, kärleken fanns och spirade. Jag kände mig inte ledsen alls, jag visste att han ville men kände att nu ska jag faktiskt vänta på att han tar upp det nästa gång. Och det hände aldrig? Han nämnde någon gång att han hade någon plan för framtiden och eftersom jag alltid tänker det värsta, så tänkte jag det värsta. Tjatade lite (Olle skulle säga mycket) på att han skulle avslöja sina tankar men han pratade bort det. Ärligt talat hade jag inte någon tanke på vad han hade för planer och ännu ärligare talat så kändes det både läskigt och ovant att en man jag lever med har planer som jag inte är innefattad i, då jag är van att projektleda och planera.Jaha, jag skulle bara släppa detta alltså?! Vågade knappt nämna vår framtid, vågade inte prata om att vi kanske skulle försöka flytta ihop, för då kom hans mystiska min fram och gjorde mig så oerhört nervös.Visst, det fanns några små detaljer som gjorde att jag kanske vågade ana något, som när han sprang(!!) efter mig och stoppade mig precis när jag skulle öppna en byrålåda i sovrummet (seriöst, så dåligt gömställe?) eller när jag pekade på en ring som var fin och han inte ens svarade.Så kom då dagen före julafton. Vi båda hade barnvecka men barnen var hos sina andra föräldrar för att fira och vi skulle ha uppesittarkväll. Vi handlade först och kunde inte bestämma vad vi skulle äta till middag där på affären. Det landade i att vi köpte pulvermos, dressingar och korv och rullade in skiten i sånt där tunt, mjukt bröd. GOTT! Det bunkrades upp med godis, chips och efter en dusch kröp jag ner i mina mjukaste, fulaste kläder, efter att ha frågat om jag skulle klä upp mig men han sagt nej.Han var lite underlig, sådär disträ som han kan vara när han kollar Blocket och jag försöker prata med honom men jag tänkte inte mer på det. Det var ju trots allt julafton dagen därpå, som vi skulle fira med mina barn, deras pappa och hans släkt. Kanske var det lite nervöst?Ursäkta att det blir extra långrandigt nu men för att beskriva min sinnesstämning måste vi tvärt gå tillbaka ungefär en månad i tid också, för då var det som att jag nådde någon sorts harmoni i vårt förhållande. Sent, kan tyckas efter två år men jag tror inte att det går att förstå hur man som funkisförälder kan känna när man ska försöka passa in i en annan familj. Det känns som extra mycket begärt på något vis, inte bara mitt liv utan även några andras liv måste förändras rätt mycket. Bagaget är extra stort, särskilt när det också innehåller en trotsig fyraåring och en mamma med ganska kass självkänsla. Ungefär en månad innan hade jag i vanlig ordning tänkt åka till Olle och hans barn en lördag förmiddag. Tyvärr hade natten varit rätt stökig och min ork fanns helt enkelt inte. Olle erbjöd sig, som många gånger förr, att hämta Åke först och låta Gry och mig komma senare. Sagt och gjort; de åkte och när Gry efter en stund informerade mig om att hon inte alls var sugen på att åka till Olle kände jag att jag behövde lyssna på henne. Hon ville vara med någon med vitt hår, alltså farmor eller mormor. Vi åkte till hennes farmor och hade en jättemysig dag och jag fick täta rapporter från Olle med bilder av en glad och harmonisk Åke. När dagen gick mot kväll sa Olle att han ville att Åke skulle sova där och det skulle vara första gången de skulle spendera en natt själva, utan mig. Det ÄR stort, särskilt då Åke inte gjort sig känd för att sova särskilt bra och mitt samvete var så jävla dåligt. Men Olle stod på sig och natten gick bra, till och med jättebra! När jag själv kröp ned i sängen bredvid Gry grät jag. Av lycka, lättnad och glädje. Det var då jag insåg att Olle hade tagit sig an, inte bara mig, utan också mina barn. Det var då jag vågade slappna av och verkligen låta mig förstå att han fanns där för oss. Att det var vi nu. Kan låta fjuttigt men det var det jag behövde. Efter den helgen blev vårt förhållande ännu bättre. Jag började tro på honom mer och han började märka det. Det var så stort och välbehövligt, för fastän jag skrev att tidigare äktenskap och förhållanden inte hindrar en från att göra det igen, innebär det inte att man inte har sina sårskorpor kvar därifrån. Både Olle och jag har levt och träffades som väldigt vuxna, något som både är oerhört skönt men också på många vis ännu mer skört. Men nu började det äntligen kännas stadigt, på riktigt och underbart.Okej, åter till Bingolotto! Där låg vi i soffan under en reklampaus och på något vis hade vi hamnat så att vi formade någon sorts mänsklig kringla. Det här kan låta så äckligt kärleksfullt men jag sa något om att utan honom så vore jag ingen kringla och han sa något om att jag var hans bästa kringla (paus för hulk här). Allt kändes så lugnt och tryggt men då helt plötsligt satte sig Olle upp och gick. "Jag ska bara göra en grej", sa han och nästan sprang ner i källaren. Kvar satt en halv kringla och tänkte att nu fick han kringelpanik. Sen kom han upp igen, med båda händerna bakom ryggen och frågade lite panikartat om det fortfarande var reklam (vilket det givetvis var, då reklamen pågår typ 16 minuter). Sen tog han fram ett paket och jag kände mig så förvirrad. "Ska jag redan få min julklapp?", frågade jag och han uppmanade mig att öppna den. I kartongen låg en låda, inte en sån där liten ringlåda som man ser i filmer och som jag kanske ändå då hade tänkt att det kunde vara, utan en något större ask, som kanske kunde innehålla ett halsband eller nåt.Här går mina minnen lite isär men jag öppnade lådan och där låg min ring, den perfekt prissatta ringen och jag bara gapade. Olle, som blev så chockad och rörd över min reaktion, föll ned på båda knäna i någon sorts tårögd dimma och friade. Jag fattade aldrig att han väntade på att jag skulle säga ja, för det kändes väl så jävla självklart? Jag menar, KRINGLAN?! Men till slut sa jag så klart ja, för han fick eventuellt lite panik. Nej men, sen togs det på ringar, skålades i bubbel och Olle fick efter ett tag ställa sig ute på bron, för han var så varm om huvudet efter all nervositet.Sedan spelade vi Bingolotto och jag brydde mig inte längre om att vinna, för vinsten var redan där. Min kringla, min trygghet, min långsamma, snälla, roliga och jävliga person. Min fästman och så klart inom en hemlig framtid också min MAN.Jag blev tagen med storm! I mjukisbyxor, med korv, mos, Aladdin, Twist och chips i magen och med en ring jag inte skulle gå i konkurs om jag tappade bort, i en reklampaus i Bingolottos uppesittarkväll. Det var det bästa frieriet jag hade kunnat tänka mig och herrejävlar vad jag känner mig älskad och herrejävlar vad jag älskar.
