SÅ, då kör vi, tjugotjutvå! NU ÄR DET DAGS! Känner ni peppen? Glädjen? Eller känns det bara som en vanlig lördag, som det ju faktiskt är?För mig har aldrig nyårsafton varit en särskilt laddad eller speciell dag. Därför kändes det inte helt fruktansvärt när Olle och hans ena barn åkte på vårt planerade nyårsfirande utan mig igår, då jag vaknade med en elak förkylning (TACK GRY!). Har aldrig varit ensam en nyårsafton förr men däremot firat MÅNGA i soffan, med chips och film. Eftersom jag jobbat rätt mycket under december och dessutom hade barnen förra veckan, var gårdagskvällen min första stund helt ensam på VÄLDIGT länge. Kan därför inte säga att jag led särskilt mycket, förutom när jag på Instagram såg hur kul alla andra hade det. Tack och lov kom mitt lilla gäng hem igen för att skåla in det nya året med mig, det är jag väldigt tacksam för.Egentligen tycker jag det är lite långrandigt att sammanfatta år som varit men för mig är det bara en så märklig känsla i kroppen just nu. Jag kan, på riktigt, inte minnas när jag inte hade ångest en nyårsafton tidigare. Kanske ingen sån där grov och bultande ångest, men ändå har den funnits där. Hur många år har jag inte inombords önskat att året som gått inte ska komma tillbaka? Det har varit MÅNGA år sedan jag kunnat se tillbaka på något som hänt under det gångna året och längtat tillbaka, jag har bara velat rusa framåt.Men vet ni? Nu är jag där och jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera det. Jag kommer på mig själv att drömma mig tillbaka till stunder med barnen, soliga dagar med Olle och liksom skvalpa omkring i någon sorts känsla av välbehag. Första halvan av 2021 var sedvanligt ganska mörk. Mycket kändes ovisst, oroligt och obekvämt.Sedan tog jag tag i saker. Sökte utbildning, kom in, sa upp mig och helt plötsligt öppnades en ny värld. Den kanske inte är lättare än innan men jag inser nu att jag verkligen behövde utmanas för att komma vidare i livet. De senaste månaderna av året har jag blivit alltmer självsäker (har dock en bra bit kvar), har mer tid med barnen och framför allt: jag räds inte tid med barnen på samma sätt som innan. Jag överlever inte bara dagarna, jag lever dem, i alla fall mycket mer än tidigare.På något vis börjar äntligen mitt liv kännas lätt? Inte helt enkelt så klart men mer lätt än svårt. Det har skett så ljudlöst och i så små steg att jag först nu, när det nya året smög sig på, insåg att jag inte önskar mig något mer av det. Jag vill bara fortsätta leva livet, tassa fram i maklig takt och kanske äntligen börja njuta ännu mer. Det känns så himla deppigt att jag nästan gett upp tanken på att livet skulle kunna ge mig en ny chans, att jag inte fattat att det kommer nya chanser till lycka.Så jag säger inte: 2022 - NU KÖR VI! Jag säger: 2022, nu fortsätter vi!Tack alla ni som hänger med mig i livet och hoppas att det nya året ska behandla er varsamt och mjukt, som ni gör med mig. ❤️
