Jag har ju sedan min separation varit ganska positiv kring hur livet blivit efteråt. Detta då jag verkligen känner att mycket bra har hänt efter och eftersom jag helt och fullt räknar med att alla förstår hur jobbigt allt det jobbiga är. Motherhood delade en gammal artikel om mig på Facebook där jag ger tips angående separation. Självklart dök det då upp kommentarer som påpekade att många separerar för att de vill "vara själva" varannan vecka och annat skammande. Själv känner jag snarare att jag har ställt upp och berättat just för att lyckas gräva fram något positivt i allt det negativa. För herregud, vad jag avskyr att lämna ifrån mig barnen. Sitter i skrivande stund i soffan, omgiven av brödsmulorna från Grys frukost för bara några timmar sedan. Hennes leksaker är borta, hennes härliga ljud, hennes underbara ansikte och fantastiska skratt. I bilen på väg till förskolan upprepade hon gång på gång: men jag vill ju vara med dig mamma! Jag svarade hela tiden att älskling jag vill vara med dig HELA TIDEN men pappa längtar ju så mycket efter dig nu. Sedan vi flyttade in hos Olle och hans barn har så himla mycket blivit lättare. Däremot hade jag inte räknat med tomheten som uppkommer när alla åker härifrån. Tidigare har vi ju haft lägenheten som vår, jag och barnen. Nu är hela huset vårt och spåren efter dem finns överallt, hela tiden. Åkes handavtryck på fönstren, Grys tandborste vid sängen och en hög med teckningar av Minecraft-gubbar på köksbordet. Kvar finns jag som ska plocka ihop, städa undan mina barn och försöka komma över dem på något vis, för att uthärda en vecka utan. När tisdagen sedan kommer igen är det alltid lite stelt en stund. Vi är hövliga mot varandra, känner på varandra och fram mot kvällen är allt som vanligt. Det är det jag älskar, när allt är som vanligt. Någon dag in på mina Olle-veckor börjar de kännas som vanligt. Allt är tyst och lugnt, jag behöver inte gå 8000 steg per dag bara inne i huset för att vara till hands överallt. Då är det svårt att förstå att snart är det högljutt, rörigt och vanligt igen. För Olle-veckorna är ju också som vanligt. Idag när Gry hade kramat mig klart där i hallen på förskolan, efter att återigen ha sagt att hon vill vara med mig, tog hon frökens hand, tittade bak på mig med darrig underläpp och sa helt tyst: hejdå. Det känns som att jag dör lite varje tisdag. Jag VILL VARA MED DEM HELA TIDEN. Men nu är det inte så och på något sätt ska vi alla leva med det. Varannan vecka. Varannan sorg. Varannan glädje. Varannan vanligt.
