<div>Så gick det flera veckor och här blev det helt tyst och tomt. Jag har flera gånger tänkt skriva till er men har ärligt talat inte haft orken. </div> <div> </div> <div>Jag kan inte riktigt säga exakt vad anledningen är men kanske kan försöka bena ut det en gnutta i alla fall. Den kom bara över mig en dag, den stora tröttheten. Skrev ju lite om det i mitt senaste inlägg och sen dess har det liksom bara blivit värre. </div> <div> </div> <div>Den största orsaken till min totala trötthet är ju mest troligt hur mitt liv ser ut just nu. Sen jag flyttade till lägenheten har det varit till och från för Åke med sömnen men på sista tiden, som jag skrivit, har den varit allt annat än bra. Det blir verkligen en terror, jag stressar inför nätterna, jag stressar efter nätterna och jag stressar de veckor jag inte har barnen inför nätter som ska komma. Att han dessutom sover bättre hos sin pappa (som jag SÅ KLART unnar dem båda), gör att jag undermedvetet jämför oss och känner mig kass som inte lyckas lika bra med sömnen hos mig. Allt blir som bara en virvel av saker som gör att jag mår dåligt, plus att sömnbrist ju har en tendens att förstora allt och få allt att kännas ÄNNU värre. </div> <div> </div> <div>För Åke är det ju också så klart jobbigt. Att sova mindre innebär ju att han också är trött och har sämre tålamod, så vi får inte ut så mycket fin kvalitetstid alla dagar tillsammans. Och för Gry innebär det också att hon hamnar lite i kläm och väcks tidigt även hon. All denna stress har under senaste veckan gjort att jag varit helt snurrig i hjärnan, den har liksom inte samarbetat med min kropp. Jag har glömt saker på jobbet, kört fel när jag skulle till förskolan och tappat bort saker flera gånger på några minuter. Jag har helt enkelt känt att det är dags att dra i handbromsen innan jag smäller in i väggen.</div> <div> </div> <div>Att jag inte bloggat har nog mest berott på trötthet, jag har inte haft någon ork att göra NÅGOT. Jag, som annars är som en energisk sprätt, har till och med känt att det tar emot att starta en tvätt, laga mat och handla. Har inte känt mig varken upp eller ner, utan bara helt neutral. Så veckan som gick bad jag om hjälp. Leif tog barnen lite mer, vilket är otroligt uppskattat och samtidigt tyvärr också ökar på min stress, då jag känner mig som en dålig förälder, men jag försöker att tänka att jag måste fixa till det här innan jag är helt utbränd och inte orkar vara förälder alls. </div> <div> </div> <div>Leif och jag hade också ett möte med en psykolog på habiliteringen, inför kommande år för Åke och hon sa att det är väldigt vanligt att barn med autism låser beteenden till olika ställen. Det gjorde mig på många sätt lite lugnare. Han trivs ju hos och med mig, det tvivlar jag inte en sekund på men han beter sig lite annorlunda hos mig. Här har jag gått och trott på allt alla sagt till mig, som också det fått mig att må sämre, att jag är mer stressad, sover lättare och tänker för mycket och att det också speglar av sig på Åke och därmed gör att han inte sover hos mig. Skulden har legat på MIG hela tiden och det gör fan inget gott för en människa. Nu försöker jag försonas med tanken på att det inte är varken mitt eller Åkes fel och att det här är något som kan lösas på sikt. </div> <div> </div> <div>Men när man sitter där i sitt kök klockan fyra på morgonen, allt är mörkt, alla sover, då är det så svårt att tänka positivt. Vargtimman äter upp en inifrån. </div> <div> </div> <div>MEN, om vi nu ska försöka vända det här och kanske se på framtiden med tillförsikt. Förra veckan, när allt kändes som jobbigast, då ringde min nya psykolog! Efter ett drygt halvår i kö fick jag en tid denna vecka och det kändes typ som att det inte kunde komma på en bättre tidpunkt. </div> <div> </div> <div>Ungefär i samma veva fick jag också provresultaten av mina blodprov som jag skrev om i förra inlägget. Järnbrist som ska åtgärdas med dropp inom någon vecka. Järnbristen i sig är ju en jävla bov, den gör en låg, trött, orkeslös och allt jag känt på sistone. Tillsammans har järn- och sömnbristen tecknat ett hemligt avtal i mitt liv och jävlar i mig tagit över det. Taskigt tycker jag. </div> <div> </div> <div>SÅ, nu kan det väl bara gå bättre? Ja, när jag suttit i karantän klart och förhoppningsvis testat negativt för Covid-19 alltså. 2021, BÄTTRE KAN DU FAN.</div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> </div> </div>
