<div>FFF tuffar på för mig, just nu jobbar jag allra mest med min insida. Inte nog med att jag fyllts på med järn (vet inte exakt om jag känner av det än), jag pratar också med en psykolog en gång i veckan. Det är så jävla bra och får mig att inse så himla mycket hela tiden. Små saker som kan ge stora tankeställare.</div> <div> </div> <div>Till exempel idag nämnde jag i förbifarten (träff nummer 4) det här med tvillingarna. Liksom med en axelryckning. Insåg ganska snabbt att jag upplever att jag ältat och tjatat, tjatat och ältat och att alla som ens hör dem nämnas ska sucka djupt och himla med ögonen.</div> <div> </div> <div>För så är det och framför allt känns det när man är mitt i en sorg, alla andra går vidare med sina liv utom en själv. Men det känns som att alla andra bara vill att man ska gå vidare, inte peta i den onda sårskorpan utan låta den läka snabbt fastän ärret kan bli ännu fulare då. </div> <div> </div> <div>Jag upplevde att så många hela tiden försökte peppa mig, säga snälla saker, positiva saker, knuffa mig framåt eftersom de själva ville vara där framme. Själv ville jag bara stå i gyttjan och stampa, länge, men ingen tyckte att jag skulle vara kvar där och gegga.</div> <div> </div> <div>När jag efter fem månader blev gravid igen, med Åke, var det som att folk skrek ÄNTLIGEN!! NU är alla lyckliga igen! Nu är allt bra! Nu kan vi blicka framåt och glädjas åt allt som komma skall! Jag lyssnade på rösterna, jag blickade framåt, lämnade gyttjan och gick.</div> <div> </div> <div>Idag är jag lite ledsen varje dag. Jag tänker på tvillingarna lite i förbifarten, med en axelryckning, för jag orkar inte gå ner i sorgen igen, den som ligger kvar i gyttjepölen fastän jag gick från den. Den som sitter som ett stort ärr i mitt bröst, som en klump. Jag är rädd och även lite lat, jag orkar inte vara så ledsen som jag förmodligen behöver för att på något vis bearbeta det här klart. Jag är formligen livrädd för att jag nog egentligen skulle behöva titta på bilderna på usb-stickan, som jag inte vågat mig på ännu (<a href="https://elisabethlindroth.se/2017/september/fran-en-sticka-till-en-annan.html" target="_blank" rel="noopener">inlägg om detta här</a> - tyvärr har det blivit helt rörigt efter bloggflytten, inga styckeindelningar osv.). Jag är helt enkelt rädd för att bli ledsen. Rädd för att känna den där avgrundsdjupa sorgen, som finns kvar, som nöter på, trots att det gått drygt sju år. </div> <div> </div> <div>Det är samtidigt så intressant att börja tänka på saker dom de här, hur man försöker lura sin hjärna och kropp, samtidigt som man spelar med i hur man tänker att alla vill att man ska vara. Inte ledsen och sorgsen, utan glad! Glad, peppad och nöjd. Det är det fina, det rätta. </div> <div> </div> <div>Jag hittade en podcast häromdagen med samma namn som rubriken på det här inlägget. Den är gjord av två systrar som pratar om sorgen efter den tredje av dem, som gick bort för några år sedan. Så mycket igenkänning och framför allt, så mycket mindre känsla av ensamhet. </div> <div> </div> <div>Nu blir nästa steg i för mig i FFF att våga titta på innehåller på den där usb-stickan och låta reaktionen som kommer, komma. För det enda som kan lösa upp en klump av sorg, det är att sluta knuffa bort den. Att låta den liksom rulla över en gång för alla, för att sedan kanske nöja sig med att finnas där i periferin resten av livet. </div> <div> </div> <div> <div> </div> <div>Åke och Gry i min mage, som tidigare värmts upp av deras storasystrar. Tyvärr raderade jag alla gravidbilder jag hade med tvillingarna under den första initiala chocken. </div> <div> </div> </div> <div>Kram på er, hoppas ni mår bra! </div>
