Vissa av er kanske tycker att det är jobbigt att läsa när jag ältar vår stora sorg och alla känslor kring det men det kan inte hjälpas. Det som händer när något traumatiskt sker i ens liv är så otroligt tungt men också väldigt intressant. Jag skrev ju ett inlägg om vår tid efter tvillingarna (här hittar du det) och att vi valde att gå in i sorgen med huvudet före och verkligen låta den skölja över oss. Alla gör ju självklart olika och det finns inga rätt eller fel i hur man väljer att möta och bearbeta sin sorg men för oss har det varit så jäkla nyttigt att tumla runt med den tills den inte gör lika ont att leva med längre. För så är det, man kan sörja hur länge som helst men det kan på sin höjd leda till att man lär sig att leva med det som hänt. Det går liksom inte sudda ut händelserna men det går leva vidare och det är det jag vill komma till. Det är nu två år sedan tvillingarna dog och den första julen firade vi inte. Vi valde att renovera vårt vardagsrum och inte ens låtsas vara lyckliga, vilket också var superhärligt. Alla i vår familj var ju ledsna och alla förstod vårt val. När första årsdagen kom kunde jag inte helt ta in den och bearbeta den eftersom jag då var väldigt gravid och så uppfylld med den oron. Jag ville inte på något sätt tänka på något sorgligt, vilket ledde till att jag i år fick ta emot årsdagen dubbelt upp. November har varit så extremt tung och jag var inte riktigt förberedd på det men nu när den är slut och julen står för dörren, känner jag mig äntligen redo att andas frisk luft och försöka gå vidare på riktigt! Fast, att gå vidare är inte heller lätt, har vi märkt. Att leva två år i någon sorts sorgsmittad livspaus har verkligen satt sina spår i både Leif och mig. Framför allt i vårt förhållande, eftersom vi förknippar varandra med allt som hänt. Vi har också blivit så enormt mycket starkare och har på många vis valt att isolera oss för att slippa vara de jobbiga personerna på festen. Tre månader efter vi förlorat tvillingarna var vi bjudna på en fest, det var första festen vi skulle på och vi kände oss så peppade och ändå redo. Några timmar in fick jag då frågan hur jag mådde. Jag svarade typ: "Jo, men nu börjar det bli bättre men det har varit jävligt tungt". Då vänder sig personen som ställt frågan till sin bordsgranne på andra sidan och börjar prata. Jag blev för obekväm och blottade vår sorg offentligt och det ska man inte göra på fest nämligen. Efter det började jag blöda och allt blev tungt igen och sen tog vi oss aldrig riktigt upp till den sociala ytan förrän nu. Här står vi nu, helt sköra och hudlösa och har liksom fipplat bort så mycket av det naturliga, sociala livet som vi en gång hade. Vi undviker att höra av oss till vänner och skjuter gärna upp att träffa folk eftersom vi blivit så vana vid att vara fel och obekväma. Det blir lite av ett moment 22, där vi så innerligt gärna vill gå vidare men liksom sitter fast. Jag vill börja med att från botten av mitt hjärta både be om ursäkt till och tacka vår familj och våra vänner som läser och som troget stått vid våra sidor, om än ibland på håll, och låtit oss ta oss igenom det här. Ni som fortfarande finns kvar fast vi inte varit så lätta och inbjudande. Vi hade ingen aning om vilken färskvara det är att vara social och lättsam men vi jobbar på det och har bestämt oss för att verkligen gå vidare nu. Vi älskar ju att umgås med folk och mår alltid så himla bra när vi väl tar oss för det. När jag tänker på Leif och mig blir jag både så otroligt ledsen men också extremt glad. Vi har klarat det, vi är en familj nu! Självklart har vi en massa att jobba på och sorgen har ärrat oss på sätt som aldrig går glömma. Min kropp kommer aldrig glömma känslan av att bära på död och det är tyvärr något som gått ut över hela min fysik och jag har stängt ute Leif väldigt mycket. Vi har ibland slutit oss i oss själva alldeles för mycket och ibland slutit oss tillsammans helt. Bara stängt dörrarna, både fysiskt och psykiskt och inte släppt in eller ut något. I januari har vi varit tillsammans i nio år och i sommar firar vi sex år som gifta. Jag har på sistone sörjt det par vi var i början och även det par vi var som gifte oss. Självklart älskade jag Leif redan då men jag har varit så ledsen över att jag gifte mig innan jag på riktigt förstod hur jävla viktiga vi är för varandra, hur starka och svaga vi är tillsammans. Vårt bröllop var fantastiskt och festen helt galen! Jag skulle aldrig byta det mot något i världen. Men de personerna som gifte sig i juli 2010 är inte de personerna som fortfarande är gifta idag. Självklart förändras man både som par och person hela tiden men jag kan verkligen inte beskriva hur annorlunda jag känner mig idag jämfört med då. Jag har äntligen börjat älska mig själv och acceptera den jag är. Jag har slutat söka bekräftelse och svar och äntligen landat i sanningen. Först nu har jag på riktigt förstått att Leif är min och jag är hans. Vi har varit på botten och vänt och uppgraderats till de personer vi behövde bli. Åkes föräldrar och varandras livsvänner. I vår gifter vi oss igen.
