Jag vill berätta för er om min pappa nu. I alla fall det jag minns av honom. Jag har valt att inte fråga mamma om exakta år och datum och inte heller vill jag försöka få vissa situationer förklarade för mig, jag vill få minnas det här direkt ur mig själv. Mina föräldrar skiljde sig när jag var rätt liten. Jag tror att jag var ungefär sex år. Mitt liv som barn med gifta föräldrar minns jag knappt, förutom vad jag fått berättat för mig och genom foton och jag kan för mitt liv inte minnas att min pappa någonsin stoppade om mig på kvällen eller gav mig en kram. Jag minns att han skrek mycket och var arg och att när de två så en dag berättade för oss att de inte längre skulle vara gifta, började min tre år äldre bror gråta. Då grät jag också, för jag blev ledsen när min bror grät. Det visade sig snart att min pappa hade blivit kär i en annan kvinna. Hon och hennes man umgicks väldigt frekvent med mina föräldrar, så det var inte någon trevlig upptäckt för mamma och den andra mannen. Många gånger har jag bannat mitt lilla jag som var för ung för att se hur otroligt dåligt min mamma mådde men samtidigt vet jag att jag inte kunde ha sett det. Visst märkte jag att hon var lite låg och att hon alltid var hemma själv när vi var hos pappa varannan helg men jag kan inte tänka mig hur mina ord måste ha svidit när jag berättade om hur rolig pappas nya tjej var och hur kul det faktiskt var att hon också var mamma till min bästa kompis. För mig var det helt otroligt, att få bo med sin bästis vissa helger! Vi hade jättekul, spelade fotboll, filmade roliga saker och såg film. Jag har inget minne av att jag någonsin umgicks med min pappa då heller men jag var ändå upptagen på mitt håll. Min mamma blev lämnad med ett hus som de byggt när min bror var nyfödd, ett jobb på en industri och två vilsna barn. En julafton fick vi inga julklappar, mamma hade helt enkelt inte råd. I början fick vi alltid häftiga presenter från pappa, jag minns särskilt en jul då jag fick presentkort på turridning på islandshästar. Blev så glad! Efter några år började saker och ting bli tråkigare. Min bror kände sig inte välkommen i pappas nya familj och slutade åka dit. Min bästis och hennes syskon började av olika anledningar tycka illa om min pappa, vilket resulterade i att jag fick höra konstant skitsnack om honom från dem, samtidigt som han gjorde allt i sin makt för att köpa deras kärlek. Helt plötsligt började jag få glasfigurer köpta på nån charterresa när jag fyllde år, samtidigt som min bästis fick en snowboard. Jag minns så väl avundsjukan men eftersom jag då hade hört gång på gång vilken hemsk person min pappa var mot sina styvbarn, kunde jag förstå att ju de behövde få fina saker. Min pappa var inte som alla andra heller. Mitt värsta minne från barndomen var när han och hans tjej bråkade, vilket skedde väldigt ofta och eldigt, precis innan han skulle köra hem mig och min bror till vår mamma. Han stod där i hallen och skrek att han skulle köra hem oss och sen skulle han ta sin bil och köra ut för ett stup. Då var jag kanske 10 år gammal och jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. När han lämnade oss visste jag inte om jag någonsin skulle få se honom igen. Han var ofta glad och rolig men hade liksom ingen värme över. Jag fick aldrig kramar eller pussar och fick aldrig höra snälla och lugnande ord. Under hans sista år i livet fick jag ett halsband när jag fyllde år. Säkert inget värdefullt men när jag tog på mig det sa han: "Kom ihåg att ta av det när du sover, så att du inte kvävs". Då började jag nästan gråta. Min pappa brydde sig visst om mig! Han ville inte att jag skulle kvävas! Blir så ledsen när jag tänker på det minnet. Precis innan han dog hade han äntligen sträckt ut sin hand till min bror igen. Han skulle just ta sitt körkort och pappa lovade att de två tillsammans skulle renovera upp en gammal skrotbil och min bror kände hopp för första gången. Jag var utomlands med honom, hans tjej och hennes barn precis en månad innan han dog. Hela veckan fick jag höra hur de snackade skit om honom bakom hans rygg men framför min. Eftersom jag varken kände att jag passade in hos min pappa eller i skitsnacket mot honom var den tiden otroligt jobbig. Jag var 15 år och min pappa var ändå innerst inne min hjälte. Jag hoppades att han skulle bli min hjälte i alla fall och blev så ledsen över orden de sa. En månad senare fanns inte min pappa längre. Hans lastbil krockade med en långtradare och han dog i ambulansen på väg till sjukhuset. Min pappa blev 43 år gammal och den versionen av Elisabeth blev 15 år. Jag har alltid fått höra att jag är så lik min pappa. Jag hör hans röst i min röst hela tiden och ser hans hand på växelspaken när jag kör bil. Jag har i hela mitt vuxna liv dragit mig för att skaffa barn, mycket på grund av hur min pappa var. Om jag nu är så lik honom så vill jag inte skaffa barn som ska tvingas bli vuxna för tidigt. Jag vill inte att mina barn ska behöva oroa sig för att jag ska köra ihjäl mig. Självklart förstår jag att min version av min pappa inte stämmer överens med andras versioner av honom. Det jag verkligen vill att ni ska förstå är att det är en enorm skillnad på att känna någon när man är ett barn och när man är vuxen. Min pappa och alla minnen av honom kommer alltid vara ur ett barns perspektiv, jag såg inte hans bra eller dåliga kvalitéer som en vuxen, jag såg BARA honom som en pappa, en äldre person som jag var barn till. Jag önskar så innerligt att jag hade fått chansen att vara en vuxen människa som har en pappa. Idag hade jag kunnat förstå mer hur han fungerar och våga fråga varför han gjorde som han gjorde. Jag vet att han var en fantastisk människa också, som ofta busade med oss och kittlades mycket. Jag minns att jag blev alldeles varm inombords när jag hörde hans skratt. Jag minns pirret i magen som jag kände när jag svarade i den gula telefonen vi hade i vardagsrummet och hörde pappas röst i luren, så lik min. Jag tänker ofta på hur orättvist pappas liv var och hur hans plötsliga död också gjort min brors och mitt liv orättvist. Vi fick aldrig svaren, vi fick aldrig känna att vi hörde hemma och betydde något. Pappa fick aldrig förklara sig och ordna upp saker och ting och det sörjer jag så innerligt. Jag väljer i alla fall att tro att om han hade levt idag, 61 år gammal, så hade han bott nära oss och varit närvarande och vi hade öppnat våra armar och släppt in honom i våra liv, för han var vår pappa. Idag är det 18 år sedan han dog. I efterhand har jag förstått att han dog samtidigt som jag hade ett grupparbete i svenska och satt och skrattade i korridoren. Jag hade så gärna velat få chansen att lära känna honom, fråga honom varför han valde bort oss och om han ångrar sig. Jag hade velat ha honom med på mitt bröllop, Åkes dop och hans första julafton. Jag hade förlåtit honom, gång på gång, om han bara stannat kvar och lärt känna mig.
