När högtider kommer och man får tid att sakta ner, är det stor chans att man börjar minnas tillbaka på hög- och årstider från tidigare år. Denna påsk har Leifs pappa funnits med mig mycket i tankarna, kanske för att han gick bort just i april för sex år sedan. Kanske för att vi denna påsk firar våra barns kusin Alva, som föddes precis på dagen ett år efter att hennes morfar lämnade oss. Hur som helst, det är fint att tänka på Eric, vars namn vår Åke också fått. Eric var en oerhört speciell man. Eftersom min egna pappa aldrig varit direkt närvarande, var det för mig extra speciellt att få komma in i en familj där det fanns en tydlig fadersfigur som alla barn hade fina minnen av från deras uppväxt. De första åren Leif och jag var tillsammans var jag ärligt talat ganska (mycket) rädd för min nya svärfar (var även rätt skraj för pondusfyllda svärmor men det gick tack och lov över), han kändes så mäktig på något vis. Han hade en enorm livserfarenhet och verkade kunna allt. Som barn växte han upp i Bjuröklubb där hans pappa var fyrmästare, så allt som hade med hav, kust och vatten att göra var han extra proffsig på. Jag, som är rädd för vatten och isar, kände mig alltid rätt mesig i hans närhet. Mesig men trygg. Med tiden började jag dock se små glimtar av mjukhet som tog sig igenom hans vindpinade skal. För varje gång kände jag mig mindre och mindre rädd för honom och till slut var min rädsla utbytt mot en härligt familjär känsla. Jag vågade börja skämta med honom och slappna av i hans närhet. När han fick sitt första barnbarn, Tor, för snart nio år sedan, kom ännu en sida fram hos honom. Den faderliga, den omhändertagande. Den sidan jag aldrig tidigare fått se eller känna av själv som barn. Han och hans barnbarn hade en relation som var helt fantastisk och hans kärlek lyste så tydligt att jag bara satt och log när jag såg dem tillsammans. Det var faktiskt först då jag insåg att jag också ville ha barn, mycket på grund av att jag ville ge dem Eric som farfar. Tyvärr blev det ju inte så men jag är ändå så glad över att han gav mig den insikten. Ett av mina starkaste minnen av min svärfar utspelades ungefär den här tiden på året och nu tänkte jag dela med mig av det till er. Det var nämligen oerhört spännande och något jag aldrig kommer att glömma. Mina svärföräldrar bodde vid den tidpunkten ute vid havet i ungefär världens mysigaste lilla hus. Det låg någon mil från Bjuröklubbs fyr, dit väldigt många åker på sommaren för att se på utsikten och fika i huset där min svärfar en gång bodde. Den här vårvinterdagen skulle vi åka upp och kolla läget, svärfar, Leif och jag. När vi nästan var framme utbrast svärfar Eric bakom ratten: "Vad är det här för spår?" Han stannade bilen och vi alla tittade nyfiket ut. Det var ett spår av något som släpats på båda sidor av vägen, jag hade aldrig sett något liknande. Vi gick ut för att undersöka närmare. Eric, som var full av erfarenhet, förstod direkt vad vi hade att göra med. "Det är en säl!", konstaterade han. "VAAAA?!?!?!?", tänkte jag. En säl i skogen?! Spåret kom från havet och fortsatte nämligen in bland träden, vilket i mitt huvud inte alls kändes logiskt med tanke på att sälar ju borde vilja hänga i vattnet. Tydligen händer det ibland (har noll koll på hur ofta), att små sälar, så kallade sälkutar, "går" vilse när de ska börja klara sig själva. Helt hjärtskärande tycker jag, att de är så små att de inte ens vet vart de ska ta vägen. Den här lilla rackaren hade i alla fall på något vis råkat hamna alldeles för långt från sin naturliga miljö. Vi bestämde oss för att följa spåren in i skogen och en bit in såg vi ett gäng hungriga korpar cirkulera i luften. Det kändes ju inte som ett bra tecken men det visade sig att de bara var där i förebyggande syfte, de otäcka rackarna. För där, i en buske, låg sälkuten och levde! Leifs pappa slängde sig i bilen för att åka och hämta livräddarutrustning i form av en håv, en presenning och en hundbur. Väl tillbaka började operation sälräddning! Jag är så glad att jag hade kameran med mig för det här var nämligen innan mobilkameran fanns typ. Eric började försöka lirka ut sälen ur busken, för att kunna fånga in den i den stora håven. Sälen var så rädd, stackarn, och gav ifrån sig läten jag aldrig trodde en säl kunde göra. Den morrade som en hund nästan. Ganska snart var den inne i håven och flyttades då till nästa anhalt, presenningen. I presenningen låg den tryggt och skönt och kunde dras mot bilen, där den då hamnade i taxen Stures bur. Ganska ovanlig syn! Sedan åkte vi mot svärföräldrarnas hus. Det var nämligen inte möjligt att släppa ut den i havet där vi hittade den eftersom isen låg tjock där men där Leifs föräldrar bodde var det öppet hav en bit bort, så det var målet! Inte varje dag man har en sälkut bakom sig i bilen! När vi kommit fram placerades hundburen på en åkmadrass och sedan påbörjade vi sista rutten mot frihet. Jag var i vanlig ordning rädd för isen, särskilt eftersom det var öppet vatten en bit fram men Eric lovade att det var säkert och jag litade på honom. Till sist var vi framme vid platsen där is blev vatten och svärfar öppnade hundburen. Sälen kröp försiktigt ut och bara låg på vattnet till en början. Jag tänkte direkt att den var för svag för att simma men plötsligt dök den bara ner under ytan! Den plaskade till några gånger och sedan var den borta. Kvar stod vi och kände att något oerhört märkligt precis hade hänt. Att få ha detta häftiga minne tillsammans med Leif och hans pappa betyder så himla mycket för mig. Det var en oerhört häftig upplevelse, att få vara med och rädda livet på någon och att få göra det med två personer som betyder så mycket för mig. Jag hoppas att sälen fått leva ett gott liv sedan dess och jag fortsätter att hålla min svärfars minne ömt inom mig. Han var verkligen speciell.
