För någon kväll sedan, precis när vi till slut fått Gry att somna och vi, något sent, skulle börja se "På spåret" fick jag ett släpp. Hemmet var i ett sånt risigt skick att jag helt enkelt brann av på Leif och mig. HUR kan vi vara så äckliga, smutsiga och slarviga? Varför klarar inte vi att upprätthålla ett någorlunda rent hem med två barn när ALLA andra (på sociala medier) klarar det? Jag malde på och Leif sjönk allt djupare ner i soffan. Visst, jag har ju delvis rätt. Många saker beror på total lathet, till exempel att jag tar fram ett glas vatten när vi ser tv som sedan får stå framme (i en hylla utom räckhåll för barn) i en vecka, i stället för att bära det till köket. Men många saker ÄR ju helt jävla orimliga att hinna med när man har två små barn, en hund, jobb, två hus och massa annat. Efter mitt släpp läste jag Lojsans blogginlägg och alla kommentarer till det. Jag läste även krönikan inlägget var inspirerat av och slogs av att jag är precis i den fällan. Jag är en kvinna i typ den ålder när de flesta blir utbrända, med samma mängd barn de flesta kvinnor som blir utbrända har och när jag läser vidare känner jag igen mig så hutlöst mycket. Kommentarerna till Lojsans inlägg och krönikan var så jävla befriande och jag insåg, ännu en gång (man måste tydligen påminnas OFTA) att ytan på sociala medier är just det, en yta. Just när det kommer till sociala medier känner jag idag att jag vill grotta ner mig en liten stund. För kvinnor på sociala medier visar till 90% hur det är fatt med oss egentligen. Det är bara att scrolla igenom flödet vid jul, nyår, födelsedagar och andra vackra dagar för att formligen dränkas av perfekta familjer, perfekta hem, kära föräldrar/par och lyckliga barn. Inte en pinal syns till, inget barn över ett år har napp, de sitter stilla, kramas, är klädda i vackra utstyrslar och de är duschade, rena och fixade. OM det nu inte skulle vara så, OM en pinal skulle ligga framme eller OM ett barn inte skulle se helt glatt ut, så kommer det ofta in någon sorts ursäkt eller förklaring för detta. "Ursäkta röran(???) på diskbänken" kan det stå. Eller så använder man någon hashtag för att liksom släta över stöket, kanske #vardagsrealism eller #småbarnskaos, fast det aldrig, i mina ögon, ser ut som ett kaos. Detta handlar alltså (till störst del) om kvinnors flöden på sociala medier. Vi kvinnor är också ypperligt duktiga på att hylla våra partners vid olika högtider. Skriva hur bra de är som föräldrar, hur duktiga de är på att renovera eller annat, hur mycket vi älskar dem vid varje årsdag eller födelsedag. Vi skriver också oftast om våra partners i våra presentationer på Instagram, vad de heter, följt av ett hjärta och vilket datum vi blev tillsammans. Om vi nu vänder på steken och tar en titt på mäns flöden, ska vi göra det? Hur ofta ser man där någon ursäkt för stök i bakgrunden? Hur ofta hyllar de sina partners? Hur ofta lägger de ut putsade, vackra bilder på lyckliga familjer? Visst, det händer men de är redan uppfostrade och vana vid att de gör "killräckligt", som Ida Östensson skriver i sin briljanta krönika. Jag hör ofta kvinnor säga (ink. mig själv) att det inte GÅR be sin partner ta en bild eftersom de inte tänker på vinklar och bakgrund. Det GÅR ju inte ta en bild framför en diskbänk som har DISK PÅ SIG?! Eller ta en bild av en med den sämre sidan av ansiktet mot kameran! Så, till min slutsats. Jag ska sluta be om ursäkt för hur jag ser ut, hur mitt liv ser ut, hur min familj ser ut och hur mitt hem ser ut. Jag ska sluta hashtagga bilder med #vardagsrealism, som att högar med kläder är något att skämmas över. Jag ska sluta granska mig själv på bilder och välja ut dem där jag ser mest ut som jag VILL se ut och låta mig själv acceptera hur jag FAKTISKT ser ut. Jag ska sluta ha dåligt samvete för att Åke vill ha napp, för att han inte vill le på alla bilder och för att Leifs hår och skägg aldrig hinner bli klippt. Jag ska sluta bry mig om att jag inte har bh på en bild, kanske har smuts under naglarna som syns (hemska tider) och sluta försöka gömma alla triljoner små hårstrån som växer ut överallt på mitt huvud. Jag ska sluta tänka och analysera vilka kläder jag KAN ha på mig och i stället tänka på vad jag VILL ha på mig. Jag ska sluta bry mig om vilka byxor som får min rumpa att se plattare ut och vilken tröja som gömmer min kropp bäst. Jag ska sluta få släpp för att vårt hem och liv inte ser ut som på sociala medier och jag ska börja ta mer familjebilder i stunden, när vi är den familj vi är på riktigt. När Leif sitter i sin onepiece med konstig frisyr, Åke precis plockar på sig nappen som vi försökt gömma, för att få en bild där hans mun syns, Ralfs lösa skinn under hakan syns tydligt och Gry inte ser ut som världens gladaste bebis. Jag ska accpetera att Åke är Åke och att det är den personen jag vill fånga på bild men framför allt i livet. Jag vill inte stå och göra massa roliga ljud bakom kameran för att få honom att se så söt och lycklig ut som möjligt. Jag ska låta högarna med kläder vara en del av inredningen, precis som de ju är. Jag ska kittla Gry och få henne att skratta ett sånt där ärligt, kluckande skratt och inte tvinga fram något för att få till en vacker fasad. Jag ska låta henne slita glasögonen av mig och kladda ner dem, för hon blir ju så jävla lycklig av det. Jag ska sluta tänka att alla andra klarar allt bättre än mig och oss. Jag ska sluta jämföra mig. Jag ska sluta stressa, hetsa och missa livet. Framför allt så ska jag göra killräckligt. Jag ska sluta försöka få alla att gilla mig. Jag ska sluta vara trevlig mot folk som inte är trevliga mot mig. Jag ska sluta bry mig om saker som inte egentligen är mina att bry mig om. Jag ska sluta låtsas vara någon annan, någon som inte ältar, analyserar och oroar sig. Jag ska sluta tänka att jag inte gör tillräckligt. Mitt liv är tillräckligt. JAG är tillräcklig. Gott nytt år! Nu ser jag fram emot ett 2018 där vi slutar med saker som stressar sönder oss inifrån. Det är inte värt det. Och kom ihåg; en familj finns fastän den aldrig någonsin fångas i en perfekt familjebild. Och den är helt perfekt ändå.
