När det kommer till småbarnstiden känns det som att man hela tiden säger saker i stil med "alla barn är sååå olika", samtidigt som vi ändå inte kan låta bli att jämföra de små liven. När vi sedan upptäcker olikheter dem emellan är de ändå okej eftersom alla barn SÅ KLART är olika individer. Något jag däremot inte hör folk säga lika ofta är att alla föräldrar är olika eller framför allt, alla mammor är olika. Nej, vi förväntas vara dessa moderliga typer direkt barnet föds, eller gärna direkt man blivit befruktad. Känner man inte det kanske man försöker låtsas och säkerligen skäms man också. För man SKA ju ÄLSKA allt som har med denna bebis att göra. Elleeeeer? Jag märkte redan när Åke var färsk att jag inte alls fann mig så snabbt i det här med mammaledighet. Visst, det var många mysiga stunder men jag saknade mig själv SÅ mycket. Då hade jag på riktigt aldrig hört någon annan kvinna säga något om att de kände liknande känslor men när jag skrev ett inlägg om det kände jag mig tack och lov mindre ensam när jag läste kommentarerna. Som jag skrev i ovan nämnda inlägg, jag känner liksom ALDRIG som andra alltid säger, "STOPPA TIDEN, MIN BEBIS VÄXER SÅ FORT!". Jag är snarare den som tänker: "JAAA, DET GÅR FRAMÅT!" Självklart njuter jag i stunden också men jag trivs bäst när barnen börjar bli lite större helt enkelt. När det stod klart att jag inte skulle amma Gry längre började jag direkt fundera på jobb. Jag pratade med min chef och sa att jag gärna kunde hoppa in om det behövdes men kände samtidigt att VILKEN BRA MAMMA BÖRJAR JOBBA NÄR HENNES BEBIS ÄR TRE MÅNADER?! Usch, jag känner mig på riktigt dålig men samtidigt försöker jag tänka att typ alla män ju oftast börjar jobba tio dagar efter barnet har fötts och förmodligen inte alls känner samma samvetskval. Hur som helst, det bestämdes att jag från och med NU ska jobba en dag i veckan tills Leif går på sin föräldraledighet. Jag tror och hoppas att det kommer innebära att jag snappar upp lite annan energi, får känna mig lite självständig och att Leif får chansen att bolla barnen ensam också. ALLA i familjen behöver det säkert tänker jag? Dessutom tror jag bestämt att de andra dagarna när jag faktiskt är föräldraledig kommer kännas mycket härligare. Eller jag intalar mig i alla fall det! Idag är min första dag och jag har längtat, fasat och ältat detta beslut men känner mig stark ändå. För MIG är det rätt, för jag är inte som alla andra mammor. Ingen mamma är som alla andra mammor, det är bara något som målats upp. Nä, det här blir bra! Hur känner/kände ni andra kring er föräldraledighet? Ville ni aldrig börja jobba igen eller längtade ni tillbaka snabbt? Hur löste ni det? Hur delade ni upp det med den andra föräldern? Okej, bebistiden är i alla fall sjukt gullig...på bild! :)
